Jag trodde jag var förberedd. Morfar hade alltid varit gammal och när han dog var han nittio år. Han var min superhjälte. Lång och ståtlig, välklädd i skjorta och portfölj. Handleder tjocka som trädstammar efter nästan sextio år som murare, håret stiligt bakåtkammat. Hans sympatiska personlighet gjorde att alla gillade honom.
Jag har aldrig träffat min pappa, min mamma var svårt psykiskt sjuk redan när jag föddes och blev aldrig frisk innan hon dog. Därför var morfar min förebild när jag växte upp. Jag bodde i min fosterfamilj i Nacka och han bodde i Örnsberg, två förorter på varsin sida av Stockholm. Han kom och hälsade på, men skickade oftast vykort. Han ville inte störa mig i min nya familj tror jag, trots att vi älskade honom och hans besök.
Morfar dog precis när jag flyttat hemifrån, bara några veckor innan jag började läsa på universitet, några månader innan jag träffade min flickvän Emma. Det var mycket som hände i mitt liv, men jag hade ju alltid haft mycket att tänka på. Jag mådde inte bra, men skulle klara av det. Trodde jag.
Efter andra terminens sista tenta fick jag min första panikångestattack. Resten av sommaren hade jag sedan flera attacker varje dag. Eftersom psykisk ohälsa var så tabu fattade jag inte vad det innebar. Ingen pratade om det, ingen visste någonting, ingen annan verkade vara drabbad förutom jag.
Jag visste inte vad panikångest var, inte vad depression var, inte att det var så väldigt vanligt – det enda jag visste var att psykfall var någonting man inte ville vara. En förlorare. Någon som förstört sitt liv och inte förtjänade en andra chans eller någon som bara hade dålig karaktär. Fy fan, vilken äcklig och tragisk människa jag var i så fall.
Panikångesten var tuff, den förändrade mitt liv i grunden. Jag kunde inte göra någonting utan att få attacker, inte ens gå utanför dörren till min studentlägenhet. Jag fick sedan depression också, något som jag levde med i fem år innan jag till slut blev frisk. Och även om jag mår bra nu vet jag att risken för återfall är hög. Väldigt hög.
Det händer ofta att jag blir tillfrågad om att berätta min historia. Det vore så klart smickrande om det berodde på att jag var en särskilt karismatisk och intressant människa, men det är jag inte. Det beror istället på att de flesta av oss som drabbas av psykisk ohälsa tycker att det är skämmigt att prata om det. Det är skuld och skam och tabu, trots att det inte är vårt fel att vi blir sjuka, vilket paradoxalt nog gör det så mycket svårare att leva med.
När någon då väljer att berätta om det öppet får den personen orimligt mycket uppmärksamhet för någonting som inte borde vara en big deal.
Därför är min uppmaning till dig som läser det här att börja prata om psykisk ohälsa, oavsett om du själv är drabbad eller inte. Många fler vågar prata om det idag än för tio år sedan, och det ökar hela tiden. Det finns ingenting att skämmas för, ingenting att vara rädd för. Prata om det. Nu. Okej?
Christian Dahlström är frilansskribent och författare och har skrivit boken ”Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar”. Läs gärna hans blogg om psykisk ohälsa.
Fotot är taget av Sara MacKey
Vill du dela dina tankar om psykisk ohälsa? Kommentera gärna eller maila diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar