Det är onsdagsförmiddag och jag drar mitt passerkort till en psykiatrisk avdelning på Länssjukhuset Ryhov. I allrummet sitter en grupp patienter och personal. Kaffebrickan kommer fram och efter att vi hälsat på varandra kommer snart ett trevande samtal igång. Som sjukhuspräst besöker jag regelbundet de allmänpsykiatriska avdelningarna där patienter med depression, livskriser, förluster, ätstörningar och många andra diagnoser finns under varierande lång tid. Mina möten med patienterna inom psykiatrin börjar ofta över en kopp kaffe i dagrummet där många sitter och tittar på tv, läser, stickar eller bara vilar sig. Varje termin skrivs ett schema över de tider som jag kommer till avdelningen. Personalen meddelar på morgonen att idag kommer sjukhusprästen för kaffe och samtal. De som vill kommer ut till dagrummet och sitter med. Andra som känner att de inte vill väljer att inte vara med.
Det är spännande samtal som kommer till i dessa möten. De ämnen som kommer upp är allt mellan himmel och jord. Jag brukar presentera mig och öppna för att ta upp sådant som de vill prata om. Ofta blir det en stund där vi delar vardagliga ämnen som var i närområdet man bor, om väder och vind. Ibland vill någon veta mer om mina uppgifter på sjukhuset. Den som vill delar något av 
vardagen och hur nuet är för dem som möts kring bordet. Ibland blir det tillfälle att ta upp personliga ämnen. Någon kanske delar sin berättelse omkring psykisk ohälsa och många kan känna igen sig i den andres berättelse. Min erfarenhet av dessa möten är att vi som sitter där och samtalar utgör ett tvärsnitt av befolkningen. Unga och äldre, olika bakgrund, olika yrken, olika intressen och att en del av oss inte mår väl psykiskt. Påfrestningar i livet har gjort någon skör och nu måste han/hon hitta nya strategier för vardagen för de gamla fungerar inte så väl längre.
Ibland leder våra gruppsamtal vidare till en längtan efter mer kontakt och personliga samtal. Jag upplever att det finns ett stort behov av samtal. För många är det en befrielse att få dela sina tankar med en präst där det inte förs journaler och inget förs vidare från samtalsrummet. I de samtalen får den som kommer tillfälle att reflektera omkring sina frågor tillsammans med mig, alla ämnen är tillåtna. Ofta finns det erfarenheter av skam och skuld som behöver pratas om. Min hållning som präst är att ge honom eller henne som kommer ett rum där de får uttrycka sig och sätta ord på sitt liv. Pröva nya tankar och förhållningssätt, och få erfarenheten av att i mötet med en annan komma i kontakt med sin egen sorg och sin egen längtan. Ibland handlar det om att finna en väg att acceptera sin begränsning och sin brist. Kanske att försonas med verkligheten som den just nu är. Jag tror att genom mötet och samtalet med en annan människa kan man komma i kontakt med sig själv. I det mötet kan också Guds läkande blick över vårt liv bli verklig.
Det är en förmån att få vara med om dessa mänskliga möten där jag också tror att vi har en tredje som finns med i samtalet. Gud som känner oss och vill oss väl. I våra möten med varandra där viktiga saker om livet blir upptäckta och formulerade finns också ett stråk av himmel närvarande.
Thomas Sjöberg, Sjukhuspräst Ryhov.
”När det trasiga får plats
i Guds händer
När det möjliga slår rot
i Guds blick
När min gräns möter det
hela
Då landar glädjen innanför.
Välsignelse från Gud”
Dikt av Sofia E Fogelström
Bilden är hämtad från Kyrkans tidning
Vill du dela dina tankar om psykisk ohälsa? Kommentera gärna eller maila diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar