Det tog ett tag innan jag förstod att mina barndoms jular inte var normala. Varje julafton på min barndoms föräldragård innebar en udda skara människor, men det blev liksom aldrig jul om det inte var just – udda. Förutom vår stora familj med far- och morföräldrar fanns det varje jul flera andra med på julafton kring julbordet. Eftersom vi fungerade som ett familjehem fanns det alltid någon tonåring som blivit placerad hos oss över julen. Jag och mina tre bröder såg upp till de på ytan coola förebilderna. Det jag då inte förstod var att deras erfarenheter av julafton var långt ifrån den jul de fick uppleva på vår bondgård. När vi barn en jul gav en fin rosa tröja till en tonårstjej, ville hon inte ta med sig den när hon skulle träffa sin mamma efter julen, för hon visste att den förmodligen skulle försvinna. Den största julklappen för henne var att bara få fira en jul utan ett hem fyllt av droger och misshandel. Inte heller ville hon ta emot en julkram av en man, det tog ett tag innan vi som barn fattade varför. Och när vår yngsta lillebror hämtade en vass kökskniv för att få upp en svåröppnad kartong skrek en äldre tonåring högt av skräck. Knivar var för henne förknippat med helt andra saker än att öppna julklappar med.
Men där fanns även våra grannar, som hyrde gårdens arrendatorbostad, vilken fungerade som ett sorts korttidsboende för familjer med sociala problem som fick arbeta på gården för sitt uppehälle. En jul var mannen i en av familjerna inte med. På juldagsmorgonen kom han in till pappa i ladugården och föll ihop misshandlad och starkt påverkad. Det jag minns var att han länge hade ett blåslaget ansikte.
Sedan var det alltid någon engelskspråkig med på julafton, eftersom det varje jul bodde någon hos oss från den internationella skolan som fanns i vår närhet, då de inte hade råd att resa hem över julen.
Eftersom min pappa hade vuxit upp med fosterbarn i sin familj, var ett av dessa alltid med på vår julafton. Hon var som en extra faster för oss. Eftersom hon var hörselskadad och lätt förståndshandikappad hade vi svårt att prata med henne, men hon höll alltid ordning på oss livliga pojkar.
Hela denna brokiga skara människor klämde efter julbordet ihop sig i det stora rummet på nedervåningen, och i kakelugnens sken läste morfar julevangeliet och bad en bön för alla som var samlade. Bönen slutade alltid med tårar av tacksamhet. Sedan stämde alla in i sång till mormors pianospel ”… Han till de ringa himlen vill bringa. Säll den på honom tror.” (Psalmboken nr 118)
Jag vet idag att mina barndoms jular inte var normala. Men det jag vet är att alla människor bär på sin livskamp och att det behövs sammanhang för alla oss udda människor att finnas i. Jag tror därför inte på normala jular, bara på udda.
Följ gärna Jakob på Twitter
Lämna ett svar