Vår rädsla för svaghet

”Svenska kändisar berättar: Vi vårdades på psyket”. Så var rubriken i världskrigsformat på första sidan i Aftonbladet den 16 september 1999. På mittuppslaget berättade skådespelaren och regissören Thorsten Flinck, skribenten Yrsa Stenius, estradören Olof Buckard och fotografen Adam Inczèdy-Gombos med dåvarande hustrun Åsa Moberg om sina erfarenheter av psykisk sjukdom och ohälsa, egen och som anhörig.

Det var startskottet för Psykekampanjen som invigdes den dagen på Bok&Biblioteksmässan i Göteborg. Den ettåriga kampanjen skulle öka kunskapen om och ändra attityder till psykiska funktionshinder och jag arbetade som pressansvarig för den. När jag ser tillbaka fjorton år senare tror jag i alla fall att det var början på en större förståelse och accepterande att psykisk ohälsa är vanlig och kan drabba de flesta någon gång under livet. Depression t ex är mycket vanligt och inte så skamfyllt som det kanske hade varit fram till dess.

Åren därefter började tillstånd och diagnoser som utbrändhet och utmattningsdepression uppmärksammas i media. Och även om dessa tillstånd och diagnoser aldrig varit särskilt många så har det inneburit att psykisk ohälsa i alla dess aspekter blivit mer accepterat och därmed mindre skamfyllt.

Vår rädsla för psykisk ohälsa handlar nog mycket om att om man blir psykiskt sjuk – till skillnad från vissa kroppsliga sjukdomar –  så mister man kontrollen. Man kan inte tänka klart, ångesten river i en under sömnlösa nätter osv. Samtidigt som den svaghet som är helt naturlig vid kroppslig sjukdom och som alla har förståelse för ofta känns hotfull – kan det drabba även mig? – vid psykisk sjukdom.

Vår rädsla för svaghet är stor och jag tror att den på ett sätt har blivit större under de senaste decennierna. De har präglats av ökad individualisering och en kollektiv tro på självförverkligande och sanslöst babbel om att ”du har ansvar för ditt eget liv” och illusionen att man kan kontrollera det. Underförstått – går det åt helvete och orkar du inte så är det nog dig själv det är fel på. Du kan lära dig stresshantering, mindfulness etc och gå till doktorn och få något nervlugnande om livet känns alltför tungt.

Missförstå mig inte – jag tror att både läkemedel och tekniker för att hantera stress är bra i lagom doser, men livet och lyckan växlar och bördan att leva upp till den perfekta fasaden kan ibland kännas övermäktig för många av oss. Då hjälper inte ett extra varv i ekorrhjulet eller pass på gymet. Då hjälper egentligen bara medmänsklig barmhärtighet och förståelse. Och det som vi alla kan få del av – Guds nåd.  ” Se, jag gör allting nytt”.

Rolf Eriksson
Arbetar nu som presschef i AFA Försäkring och har tidigare bland annat arbetat med kommunikation om psykisk ohälsa.
Med i kyrkorådet i Hedvig Eleonora församling, Stockholm.