Min frustration gäller tandvård, eller rättare sagt den icke existerande tandvården för många av våra medmänniskor.
Idag möter vi dagligen människor som knappast vågar öppna munnen och definitivt inte vågar le i möten. Det som tidigare var en självklarhet – att gå till tandläkaren när tandvärken satte in – är nu en utopi för många. Vi är tillbaka till den tid då man kunde se vilken ”social klass” man tillhörde genom att se hur tänderna såg ut.
Vilken oerhörd smärta många går omkring med, tänder som ramlar ut genom tandlossning, tänder som gått av, tänder som ruttnar i munnen. Hur ska man kunna söka och få arbete när tandstatusen är katastrofal.
Den basala tandvården borde verkligen ingå i högkostnadsskyddet, kanske ett krav vi borde ställa till våra politiker nu inför valet.
Som diakon möter jag alltför ofta män och kvinnor som helt bortprioriterat tandläkarbesöken för att pengarna till detta inte finns på kartan, när den dagliga kampen gäller att få mat på bordet. Tyvärr är det också många unga som inte kommer i väg och sköter om sina tänder när den fria tandvården upphör eftersom kostnaden är så hög.
Ann-Sofie Berglund
Diakon i Västerås domkyrkoförsamling
Nuvarande tema på diakonibloggen – rättvisa. Var gärna med och tyck till du också! Kommentera eller mejla diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar