Som ett komplement till välfärdssamhället har det alltid funnits välgörenhetsorganisationer som samlar in bistånd och slussar det vidare till behövande. Således har den som mottagit biståndet i de allra flesta fall varit anonym för själva givaren.
Matkassen, som nyligen bytt namn till Giving people, är en ny typ av välgörenhetsorganisation. Dit vänder sig behövande barnfamiljer, beskriver sin utsatta situation och vad de behöver hjälp med. Giving people lägger därefter ut en beskrivning på sin Facebook-sida. Människor som är intresserade av att hjälpa kan få kontaktuppgifter till familjen och själva överlämna gåvorna.
Giving people startades i september 2013. Organisationen har cirka 65 000 gillamarkeringar på Facebook och uppger att de har hjälpt över 1800 familjer de senaste fyra månaderna. Det är alltså inte fråga om ett marginellt fenomen. Giving peoples grundare, Linda Hellquist, beskriver i TV4 Morgon att givarna vill träffa familjen, få en kram av barnen och se mottagaren i ögonen. TV4 Nyheterna berättar att givarna står på kö för att hjälpa de människor som kontaktar Giving people.
Så ser oftast inte situationen ut för traditionella välgörenhetsorganisationer.
Under det senaste året har det startats flera Facebook-grupper som arbetar för att hjälpa utsatta personer, men inga andra som enbart har inriktningen på barnfamiljer och personlig överlämning av gåvan. En annan sak som skiljer ut Giving people från de övriga är antalet gillamarkeringar – de har mångdubbelt fler.
Frågan är varför så många människor föredrar att personligen lämna över en gåva till nödställda barn? Tvivlar man på att ens gåva kommer fram till de behövande om man ger den till en traditionell välgörenhetsorganisation? Blir det tydligare att behövande människor är en realitet när man får dem beskrivna för sig? Blir människor mer generösa när de får välja till vem deras gåva ska gå? Är det mer synd om barn än andra? Känner man sig mer uppskattad när man får lämna över gåvan personligen?
Vad känner de barn som ser främmande människor komma hem till dem för att skänka mat, kläder och leksaker i utbyte mot tacksamhet och kramar? Är kramarna, som givarna så gärna vill ha, frivilliga eller påtvingade av nöden? Varför har ingen ställt denna grundläggande fråga? Många av dagens mor- och farföräldrar minns när de i sin barndom stod med mössan i hand och tog emot julgåvor från främlingar som kom till de fattigaste. Tacksamt stod de där, med skammens rodnad på kinderna. Är det det samhället vi vill tillbaka till?
Fredrik Hjulström, projektledare, Nordens Välfärdscenter
Under 2014 uppmärksammar Nordens Välfärdscenter barnfattigdom i Norden, genom att anordna en konferens den 19 mars och ge ut ett temahäfte.
Nuvarande tema på diakonibloggen – rättvisa. Var gärna med och tyck till du också! Kommentera eller mejla diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar