Att leva efter att ”jag skall älska min medmänniska som mig själv” är ett starkt krav.
Särskilt i vårt ”individualistiska samhälle”.
Mycket handlar ju om mig själv, vad jag kan, har, får och vem jag är i andras ögon. Det gäller att ta sig fram, ibland på andras bekostnad, och den gyllene regeln ”allt vad ni vill att andra skall göra mot er skall ni göra mot dem” är inte tillämpbar med tanke på att idrott går ut på att vinna. Däremot är den mycket bra att leva efter vad gäller hur jag pratar om och med andra och hur jag begränsar våldsamma tacklingar med mera.
Inom idrotten och särskilt lagidrotten har många av oss tränats till att vara medspelare. Att se till att andra i min omgivning helt enkelt lyckas. Att jag skall göra andra bättre.
Det bygger på att jag accepterar att vissa av mina lagkamrater får mera utrymme, mer speltid och kanske mera uppmärksamhet. En del har många gånger en roll av att vara utfyllnad. När sedan skador uppstår på vissa spelare så får just den personen som satt på sidan om chansen. Jag blir helt plötsligt ovärderlig just bara för att en annans skada gör att jag får chansen och att laget behöver mig.
Reserver har även en annan mycket viktig roll när de inte spelar, att ge hopp, energi och tro till de som spelar. Om jag surar och suger energi, bara för att jag inte får spela, kommer jag snart förstöra inte bara för mig själv utan för hela laget.
Offrar sig för laget gör bara den som älskar sina medspelare och sitt lag. Man spelar med ett stort hjärta. Det betyder att jag kämpar och ger allt för att rädda, skydda och hjälpa mitt lag genom att inte släppa förbi motståndaren eller skotten de skjuter. Det kostar smärta, ibland blod och även tårar att slänga sig framför en motståndares hårda skott.
Det är bara de modiga som går först in i kampsituationer. Som står upp för en kamrat som är nedkörd och kanske blir allt för hårt behandlad.
Allt lagspel handlar inte bara om hårda puckar, tacklingar och uppoffringar. Ett bra lag har hållning, dess spelare kan med högt huvud och med varma ögon se in i och ge mod till varandra. Att älska sin nästa innebär omfamningar och tröstande ord till den som orsakat förluster för laget. När andra flyr undan och blir tysta har den som älskar mod att möta och stötta en medspelare som begått misstag.
Man kan höra skillnad i ett omklädningsrum hos ett lag som vunnit eller förlorat. Det kan ingen missuppfatta. Ett lag älskar att vinna och där gläds de som inte spelat mycket eller inte alls med dem som fick spela mycket. Vid förluster delas smärtan med tystnad och ändå en närhet.
”De förlorade och vi vann” -mentaliteten står bara medgångssupportrar för. Vi förlorar och vi vinner tillsammans, säger sanna lagspelare.
Vi älskar i medgång och motgång. Vi vill ha samma mod som Han, Jesus som älskat oss mest.
Magnus Carlson
Magnus Carlson arbetar till vardags som fystränare inom HV71. Han har arbetat inom HV71 sedan mer än 20 år. Under åren har det inneburit både motgång och framgång rent sportsligt med totalt fem SM-guld varav tre med HV71:s a–lag.
Därutöver arbetar Magnus med att coacha, motivera, bygga och utveckla såväl individer som team och företag.
Läs mera om Magnus http://www.magnuscarlson.se
Älska din nästa som dig själv. Frågorna och funderingarna kan vara många kring detta tema på diakonibloggen. Har du synpunkter och tankar? Hör av dig till oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar