I 3:e Mosebok 19:e kapitlet finns två citat om nästan: ”Du skall älska din nästa som dig själv” och ”Främlingen som bor hos er skall räknas som en infödd bland er, du skall älska honom som dig själv”.
Att älska sin nästa och främlingen som sig själv är vackra bud och verkligen något värt att allvarligt sträva efter. Men att älska sig själv och sin nästa är inte helt enkelt. Hur gör vi det? Kanske måste vi börja på morgonen då vi vaknar för att komma svaret på den frågan närmre. Vad känner vi egentligen för personen som vi ser i badrumsskåpets spegel? Är det självförakt eller ilska? Är det glädje kanske och förnöjsamhet? Hur ska vi kunna älska nästan på ett bättre sätt än vi älskar den person som tittar tillbaka på oss där i spegeln om morgonen? Att kunna älska nästan som sig själv är inte självklart, även om vi ville att det skulle vara det.
För ett barn däremot, tycks kärlek vara något helt naturligt och självklart. Ett barn ger och tar fritt, lustfyllt och förnöjsamt utan värdering, utan skam eller skuld. Och så fortsätter det väl om hon inte påverkas av de vuxnas förhållningssätt, vill säga. För vi tar åt oss och lär oss redan som barn av de blickar vi möter. Blickar som kan vara nyfikna, glada, lekfulla men också bittra, frånvarande eller berusade. Som barn lär vi oss snart av vuxna vad kärlek är i handling. Vi har säkert lärt mycket om kärlek eller frånvaron av den då vi sett våra föräldrar vara med varandra… Vi lär snart om kärlek av hur andra gör, vi lär hur vi ska känna för oss själva och för andra på gott och ont. Och just för att det är på gott och ont behöver vi se också det som är ont. Om vårt hat och vår ilska behöver vi också tala, då vi talar om kärlek till nästan och oss själva. För att ilska eller hat skulle försvinna bara för att vi läser ord om kärlek till nästan och oss själva är en uppenbar illusion. Räckte det med ordförståelse, intelligens och bildning, skulle fred på jorden råda sedan länge. Så är uppenbarligen inte fallet. Därför behöver vi låta också ilskan och hatet komma fram ur skuggorna, göra det synligt, låta det bli bekant.
”Non foras ire, in interiore homine habitat veritas” – C. G. Jung (ung. gå inte vilse, i människans inre bor sanningen).
Vill vi visa nästan och oss själva kärlek behöver vi möta det inom oss som vi inte tycker om. Vi behöver göra det begripligt tills det inte längre förmår hota att hoppa fram ur skuggorna, ur vår historia och förstöra livet för oss eller andra. Det kräver mod att se dess ursprung, att erkänna vad det gjort med oss och andra, och vidare att acceptera ansvaret för det vi nu är, som vi nu är, och därmed också för det vi kan bli. Det är en värd och allvarlig strävan att möta sig själv för kärleken till våra barn, vår familj, till vänner till främlingen, flyktingen, tiggaren och så också till oss själva.
Henry Bronett
Älska din nästa som dig själv. Frågorna och funderingarna kan vara många kring detta tema på diakonibloggen. Har du synpunkter och tankar? Hör av dig till oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar