Vi hör om det, vi möter det… Vi hatar det och jobbar med det, analysererar, medicinerar, skriver, debatter och protesterar…. Hjälper det?
Jag tror att vi alla bara behöver se till oss själva, till närmaste grannen, till jobbarkompisen, till chefen eller till egna eller andras barn. Den där berömda väggen som den ene efter den andre möter och slår i med sådan kraft och med sådana konsekvenser att hela livet måste omprioriteras. Ofta resulterar det i ett stort och plågsamt självförakt toppat med skuld och skamkänslor – för inte är väl jag en sådan som blir utbränd…?
Men ibland blir livet helt enkelt för mycket och då ordnar det sig inte. En tuffar på snabbare och snabbare och en dag så är det inte ”jag” och ”de” utan jaget är ett av dem. Utbrändheten sprider sig, ja nästan som en farsot, läkare sjukskriver och förlänger sjukskrivningar, antidepressiva medel skrivs ut och arbetsplatser tvingas till långa rehabiliteringsperioder och vikariat.
I Aftonbladet för några dagar sen skrev Zandra Hedlund en debattartikel med titeln ”Ingen tackar dig för att du jobbar dig sjuk” Hon lyfte fram svårigheterna med att efter en lång sjukdomstid komma tillbaka till samma arbetsplats – en arbetsplats som kanske hade en betydande inverkan på sjukdomsförloppet. Och svårigheten med att kunna få ett nytt arbete med en lång sjukskrivning bakom sig.
Johanna Linder skrev för ett tag sen ett inlägg här på bloggen med titeln. Jag gick inte in i väggen – andra gick in i mig. Läs gärna inlägget. Där lyfter hon fram allas vårt ansvar för utbrändhet och utmattingsdepressioner.
Vi måste sluta att skuldbelägga oss själva, arbeta för att ta bort skammen kring utbrändhet. Det är en av de viktigaste uppgifterna framöver – men det allra viktigaste är nog frågan som finns i mångas bakhuvuden – varför? Vad är det som driver oss att jaga efter prestation? Att bli lyckliga över framgång och stolta över att ha många bollar i luften? Den känslan – att få vara den som hinner, kan och vill, en positiv livsbejakare – är underbart men var går den sköra gränsen? När går vi över gränsen? När blir det glada härliga och spontanta ett krav? När blir de extra prestationerna något som förväntas istället för bara ett plus? Vilka varningssignaler är det vi ska se upp med och framförallt vilka signaler sänder vi själva ut? Hur ser vi på våra arbeten? Våra liv och våra mål? Är de rimliga, bra och fyllda med glädjande förväntan eller finns det något där som skaver?
Vi måste vara vaksamma och omtänksamma inte bara mot oss själva utan mot vår omgivning. För det är ju som Zandra skriver – ingen tackar oss, utan snarare bara belastar oss när vi jobbat oss själva sjuka….
Karin på diakonibloggen
Älska din nästa som dig själv. Frågorna och funderingarna kan vara många kring detta tema på diakonibloggen. Har du synpunkter och tankar? Hör av dig till oss på diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar