Du sitter i tv-soffan, uppkrupen framför Sagan om Ringen. Eller Avatar. En nästan vilken film som helst. Och när de goda reser sig upp, går samman mot ondskan, ser den i vitögat och går rakt mot de skräckinjagande orcherna eller de förtryckande kolonisatörerna från planeten Jorden, jublar du inombords. Ja! Äntligen! Vik inte ner er nu!
Men när det kryper närmare. När ondskan står utanför vår egen dörr – då händer något. Då identifierar vi oss inte längre med de modiga människorna på film. Då börjar vi leta efter utvägar för att slippa riskera ens en lillfingernagel.
Den 1 maj kommer flera hundra nazister till min stad. För att med vässade fanor, sköldar och hakkorsliknande symboler marschera gatan fram och skandera ”Stolt svensk nationalist” och ”Sverige åt svenskarna”. Jag har tappat räkningen på hur många som föreslagit att vi ska hålla oss inomhus den dagen. Att vi inte ska bry oss om dem. Att vi ska stå tysta. Och jag tänker, att den positionen är den vita, priviligierade positionen. Den åsikten kan bara den ha, vars eget liv inte är direkt hotat av den nazistiska och rasistiska ideologin.
Människor som i vanliga fall talar vitt och brett om ”mänskliga rättigheter” och ”alla människors lika värde”, tystnar plötsligt. De börjar tala om hur komplicerat det är. Och hänvisar till än den ena lagen, än den andra. Som om det helt plötsligt blivit viktigare att följa en lag, än att följa sin inre kompass? Som om våra lagar vore perfekta och ofelbara? Som om de som är satta att tolka och upprätthålla lagen vore sända av Gud själv?
Jag, blond och blåögd, passar in i nazisternas utopi. Min snedögda vän gör det inte. Inte heller min brunhyade eller min lesbiska vän. Därför kommer jag att ställa mig i vägen. Därför kommer jag göra allt som står i min makt för att nazisterna inte ska få sprida hat, hot, skräck och våld i min stad.
Och jag är innerligt och oändligt tacksam för att de kristna samfunden i min stad valt att göra detsamma. Att följa Bibelns uppmaning om att ge främlingar skydd och ”korsa det ondas planer” (Psaltaren 146:9). Att våga visa var de står, när det verkligen gäller.
För det här är inte mer komplicerat än i Bröderna Lejonhjärta. Det finns saker som vi, som kan, måste våga göra trots att det är farligt.
Därför att annars är man ingen människa. Utan bara en liten lort.
JOHANNA LINDER
Frilansjournalist, debattör och en av initiativtagarna till den ekumeniska utomhusgudstjänsten vid Sofiakyrkan i Jönköping den 1 maj.
Läs gärna Johannas tidigare inlägg här.
Rasism/främlingsfientlighet är ämnen som väcker starka känslor och reaktioner. Vad väcks hos dig? Hör gärna av dig med dina tankar och synpunkter genom kommentarer eller i mail till diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta på diakonibloggen
Lämna ett svar