”Allvarligt!! Har ni varit i Dalsland?? Det är ju tomt!!” Det är första gången han säger ifrån, tidigare har han skojat bort det, men denna gången blev det för mycket; ”de får inte plats, de är för många, snart ska de ha hit alla sina släktingar, vi kommer bli bortkörda, se på indianerna, DE FÅR INTE PLATS!!”
Scenen är en fritidsgård norr om Göteborg, det är 90-tal, de flesta har varit i Dalsland, de flesta vet att beskrivningen stämmer, det är tomt i Dalsland. Diskussionen tystnar och missnöjet med att ett av få icke-rasistiska argument just sjönk som en sten är stort hos några.
Han som säger ifrån är en av många på orten som tillsammans med sina familjer flytt från kriget på Balkan. Vi som jobbar som fritidsledare trevar oss fram i ett ovant landskap – å ena sidan ungdomar som flytt från riktiga krig där folk dör, å andra sidan ungdomar som tror att landet håller på att gå under för att de första kommit hit och i mitten en jättegrupp som inte vet vad de ska göra eller säga.
Vi famlar omkring i desperata åtgärder, vi censurerar vit maktmusik vilket leder till att vi också censurerar rap-musik, vilket leder till att vi lägger arbetstid på att granska texter. Vi trasslar in oss i ett träsk av åtgärder som har till uppgift att sminka över verkligheten, det går ju förstås inte och till sist kommer vi fram till en ganska enkel tes: ”Vi kan inte ha fritidsgård om vi inte kan samsas.” Det är vars och ens uppgift att tänka själv när man står inför att till exempel sätta på musik eller bära symboler – detta ”att samsas och vara vänlig mot de andra på fritidsgården” – medan fritidsledarnas jobb blir att utmana, uppmuntra och underlätta för besökarna att tänka själva. Det blev bättre. Diskussioner istället för hetsigt gap och skrik, oftast i alla fall. Ungdomarna själva debatterade bort det mesta av extrema och främlingsfientliga strömningar, de var föredömen för varandra.
Tjugo år senare är jag fortfarande fritidsledare, av den hotande massinvasionen som den beskrevs blev intet. Dalsland har berikats med några pizzerior, men är i ärlighetens namn ganska tomt fortfarande. Trots det har i princip samma snack dykt upp igen på jobbet, de som var unga på nittiotalet som nu är småbarnsföräldrar skriver uppgivna och arga facebookstatusar och undrar vad som hänt. Har det gått bakåt, vad är det här för skit, vi gjorde ju upp med detta? Jag blev helt ärligt också överrumplad när jag en kväll står inför att en grupp ungdomar envist hävdar att ordet vitlök är kränkande för dem och att vi inte kan tvinga dem att säga chokladboll. När jag kräver att de ska förklara sig svarar de: ”Det är ju bara att googla ju, det är ju så det är, vi får snart inte plats i vårt eget land.”
Så nu gäller följande på fritidsgården: Var och en måste använda sin egen hjärna och tänka själv, av respekt för andra såväl som för sig själv, om vi inte kan samsas kan vi inte ha fritidsgård. Man skulle önska att den enda enkla regeln gällde överallt: Tänk själv!
#kämpaförvarendaunge
Rasism/främlingsfientlighet är ämnen som väcker starka känslor och reaktioner. Vad väcks hos dig? Hör gärna av dig med dina tankar och synpunkter genom kommentarer eller i mail till diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta på diakonibloggen
Lämna ett svar