Ett av mina första uppdrag som journalist, i slutet av nittiotalet, var att åka till en ungdomsgård där det enligt uppgift från ett par unga tjejer spelats vit maktmusik och uttryckts nazistiska åsikter. Jag kom dit och möttes av en obehaglig sanning. Tjejerna var inte representanter för en upprörd majoritet som jag hade trott. Istället visade det sig att de var de enda som tagit illa vid sig när de andra vridit upp volymen och gjort hitlerhälsning.
Jag mötte föräldrar som tyckte att journalister skulle ägna sig åt viktigare än att läxa upp ungdomar som tycker ”det där med nazismen är spännande”. De bad mig dra. Och det gjorde jag. Tillbaka på redaktionen började jag gråta. Det var sent och jag var ensam. Lika ensam som tjejerna på ungdomsgården.
Häromdagen; 1 maj 2014, var jag en av de tusentals jönköpingsbor som gick ut på stan för att möta de nazister som marscherade på gatorna. Vi firade gudstjänst, vi sjöng lovsång, vi stod upp, vi skanderade och manifesterade – ackompanjerad av kyrkklockorna som slog i timmar och varnade för fara.Vi var många och vi sa ifrån – för alla som någonsin blivit tystade på grund av avvikande hudfärg, sexualitet eller religion.
Tårarna som föll efteråt var inte av sorg. Och absolut inte i ensamhet.
Gabriella Fäldt
Rasism/främlingsfientlighet är ämnen som väcker starka känslor och reaktioner. Vad väcks hos dig? Hör gärna av dig med dina tankar och synpunkter genom kommentarer eller i mail till diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta på diakonibloggen
Lämna ett svar