Idag är det 11 maj och negerbollens dag, åtminstone enligt en sida på facebook. Jag kallar den inte negerboll. Jag kan inte riktigt säga sedan hur länge. Det tog faktiskt ett tag.
För mig har ordet sen barnsben haft en positiv klang eftersom det haft den enkla betydelsen smarrigt bakverk. Så jag tillhörde dem som fortsatte kalla den för negerboll, av gammal vana, med en axelryckning. Jag menade ju inget illa med det. Till slut blev det som en grej, jag kan minsann säga negerboll eftersom det inte betyder nåt annat än fikabröd. Det är lätt för mig infödd svensk att tänka så.
För något år sen blev det snudd på ramaskri när Disney klippte bort den svarta dockan ur Tomteverkstaden i Kalle Anka på julafton. Rör inte våra traditioner! Det är lätt för vita infödda svenskar att tänka så. Lätt att tänka och tycka om hur någon annan ska reagera – ”det är väl inte så farligt, hur känslig får man va?”. För vi har inte själva upplevt hur en pickaninny, en karikatyr, landar hos den som den riktas mot.
Jag minns med olust hur en adopterad tjej på skolan där jag växte upp kallades för negerboll med pärlsocker när hon hade en vit mössa. En vän med utländskt påbrå vittnar om hur djupt det tog, hur kränkt och ledsen hon blev när en vuxen person väste ”svartskalle” bakom ryggen på henne och hennes barn.
Jag har råd att rycka på axlarna åt en negerboll och en pickaninny på julafton för det handlar inte om mig. Men det är en farlig inställning. När det handlar om någon annan, när empatin saknas, då kan fördomarna frodas och rasismen gro.
Det räddar inte världen, men för mig är det en attitydfråga. Fira chokladbollens dag. Hur svårt kan det va?
Lotta på diakonibloggen
Rasism/främlingsfientlighet är ämnen som väcker starka känslor och reaktioner. Vad väcks hos dig? Hör gärna av dig med dina tankar och synpunkter genom kommentarer eller i mail till diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta
Lämna ett svar