…fast jag skulle kunna önska det, det kanske vore enklare så. Men ändå så befriande att få säga det nu och då! Att få slå ut med armarna och säga: ”Jag vet faktiskt inte vad jag tycker, jag har inte tänkt färdigt.”
Det är pridetider. Den randiga färgglada flaggan vajar i många svenska städer för öppenhet, tolerans och allas lika värde. En symbol som väcker glädje och stolthet – men som också provocerar. I vårt samhälle, inte minst i media, är det ofta ”extremisterna” som hörs och syns och det frågas efter ståndpunkter och åsikter. I kyrkan är det få saker som väcker så mycket känslor som dessa frågor. Och för oss var och en, kanske främst i sociala medier, kan det kännas som att ständigt avkrävas ställningstagande. Ska jag ”gilla” eller inte…? Jag kanske håller med delvis. Det finns inte alltid ett enkelt svar.
Jag är en resonerande person med många ”å ena sidan” och ”å andra sidan”. Jag försöker att inte låsa mig för mycket i ett synsätt och strävar efter att lyssna och inte känna mig hotad av andras sätt att se på saker. Ibland är det modigaste man kan göra att ändra åsikt. Det finns de som tycker det är flummigt och tandlöst. Jag kallar det hellre ödmjukhet.
Lotta, diakonibloggen
Lämna ett svar