Jag glömmer aldrig Marias ögon den där sommardagen för tre år sedan i Europas fattigaste land, Moldavien. Blicken som mötte mig var tom och livlös. Ibland kom det någon tår ifrån Marias öga. Maria är rom. Hon är uppskattningsvis runt 50-60 år gammal. När vi satt i hennes lägenhet, som mer kändes som något som skulle passa bättre till boskap än till människor, fick vi, några Jönköpingsbor, lyssna till Marias livsberättelse. Hennes man hade dött några år tidigare i en husbrand. Förmodligen var elden anlagd men polisen lade ner undersökningen i brist på bevis, berättade Maria genom tolken. Maria hade inte hört ifrån sin enda dotter på över ett år sedan hon hade stuckit till grannlandet Ukraina för att arbeta. Kvar hade dottern lämnat sin dotter, Marias barnbarn.
Jag frågade hur hon fick ihop till mat och hyra. Svaret jag fick gjorde att det knöt sig i magen på mig. Eftersom hon varken hade pengar till mat eller hyra så betalade hon sin hyra genom att laga mat till mannen som ägde huset som lägenheten låg i. Tolken flikade in att mannen inte var speciellt trevlig mot Maria och att han ibland slog henne…
Den enda tanken som rörde sig i mitt huvud var: Något måste göras för att hjälpa Maria och hennes barnbarn.
Jag frågade tolken, som även är ledare för en pålitlig kristen hjälporganisation i landet; Vad kan vi göra? Något måste göras nu! Svaret jag fick var jag inte riktigt beredd på. Tolken sa: Om du ger 100 kr/månaden, inte mer, så kommer vi kunna erbjuda Maria jobb på ett härbärge i närheten och på så sätt kommer hon på sikt att få det bättre. Jag var beredd att ge mycket mer än 100 kr direkt på plats, men tolken lugnade mig och sa att om hon får mer kan det till och med göra henne skada. Vad ska hennes omgivning säga om hon helt plötsligt har en massa pengar? Nu utför hon ett jobb och får lön för det. Ett jobb som räcker längre tid än om jag skulle ge henne en klumpsumma på studs. Tolken var klok. Det gäller att tänka långsiktigt.
I Sak 7:9-10 står det: 9 Så har Herren Sebaot sagt: ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! 10 Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige.
Änkan, den faderlöse, invandraren och den fattige hade ett gemensamt på Bibelns tid – de stod utan skydd. De var utanför. Det verkar som att Gud har ett speciellt hjärta för just de människor som står utanför. Men ofta står vår bekvämlighet och likgiltighet i vägen för att göra Guds vilja, det vill säga att visa varandra kärlek och barmhärtighet. I vår kaotiska och egocentriska tid, där #selfie har gett narcissismen ett nytt ansikte, verkar vi vara mer upptagna med att fixa vårt eget än att hjälpa dem som verkligen behöver hjälp.
När jag ser tiggare på gatan får ofta följande tanke i mitt huvud: ”Är det en tiggarliga som ligger bakom eller är han/hon ärlig och äkta i sin önskan om att få pengar?” Och trots att jag själv varit i både Rumänien och Moldavien och sett med egna ögon hur illa romer har det där, och trots att jag gång på gång läser i media att det är väldigt lite som tyder på att det är ligor som ligger bakom, så gör den tanken något med mig. Det är så lätt att låta likgiltigheten ta överhand på mina tankar. Jag håller fattigdomen på avstånd så den inte stör min bubbla. Men det är ju raka motsatsen mot vad Gud vill.
Men något håller på att hända i vårt land. I alla fall i Jönköping. För en vecka sedan fick jag ett mejl ifrån två vänner, Jonas och Emma, som började prata med en man och kvinna som kommit hit ifrån Rumänien. Det visade sig att mannen och kvinnan är gifta och har tre barn 6, 8 och 9 år gamla och som är kvar i Rumänien. När deras hus sköljdes bort på grund av oväder bestämde de sig att göra något. Utan tillräckligt med pengar så att deras barn kan få mat för dagen eller tillräckligt med pengar att köpa hela kläder så att barnen kan gå i skolan, satsade de allt på ett kort. De tog sig till Sverige i hopp om att få jobba och ge sina barn möjlighet att gå i skolan. Engagemanget hos mina Jönköpingsvänner är fantastiskt, de har frågat folk om skor och kläder som kan skickas ner till barnen som bor hos sin farmor under tiden föräldrarna är i Sverige. Mina vänner har drabbats av nöden och lyssnat till Guds hjärtslag. Hjärtslagen som slår för dem som är utanför.
En liten reflektion: Jag tror inte jag kan föreställa mig att sätta mig in i deras situation, att vara så fattig och dessutom lämna sina barn för att åka till en plats som man inte känner till och där försöka skrapa ihop pengar. De måste känna sig som främlingar på flera plan. Utanför.
Men när de kommer till Jönköping så möts de av mina vänner, Jonas och Emma och deras kärleksfulla bemötande som andas Guds kärlek. Jag är tacksam att få ha sådana vänner.
Två år efter mötet med Maria i hennes fallfärdiga lägenhet mötte jag henne i Moldavien igen. Maria hade jobbat och fått 100 kr i månaden och blicken var en annan än vårt första möte. Det kom, precis som vid mötet två år tidigare, tårar från hennes ögon. Men denna gång var det glädjetårar. Maria visade sitt lilla hus som hon fått hyra och där hon och barnbarnet bodde. Huset hade en stor trädgård där hon odlade alla möjliga frukter och grönsaker som hon tog väl hand om. När vi satt inne i hennes palats, för så måste det känts för Maria (skillnaden mot hennes boende var 100 %) ville hon på något sätt säga tack till oss Jönköpingsbor som gjort detta möjligt för henne och hennes barnbarn. Ska jag vara ärlig räckte hennes glädjetårar som tack för mig, men för Maria räckte det inte. Hon hade förberett ett paket till mig och min familj. Hon hade gjort iordning tre stora burkar med sylt. En stor påse med kläder till min familj (de finaste kläder hon kunde hitta i sin garderob, inte det hon inte ville ha längre, inte behövde. Nej det finaste hon hade). Leksaker. Maria ville vara säker på att jag förstod hennes tacksamhet. Hennes liv hade varit ett helvete när några ifrån Jönköping ville hjälpa henne med några kronor så hon kunde skapa en framtid för sig och sitt barnbarn. Jag kände mig dum att ta emot gåvorna hon packat ihop. Jag behöver ju inte mer kläder eller syltburkar. Och mina barn behöver definitivt inga fler leksaker på sitt rum. Men jag behövde förstå att det jag gör för en annan människa kan göra stor skillnad både för mig och för den människan, hur liten insatsen än är. Oavsett om det är något relativt litet som att skänka 100 kr i månaden eller ge ett leende till någon på gatan eller något mer tidskrävande som mina vänner gjorde när de började prata med två rumäner i Jönköping och gav dem husrum och möjlighet att skapa ett bättre liv för sina barn. Att hjälpa den som verkligen behöver det hjälper mig att göra skillnad i denna världen.
Min bön är enkel och ärlig. Gode Gud, hjälp mig att känna dina hjärtslag om att älska människor oavsett vilken nationalitet eller bakgrund de har. Amen.
Länkar: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=5794987
http://instagram.com/p/pBzQz4wvyi/
Pastor Andreasförsamlingen, Fjällstugan
Vill du dela med dig av din vardag och arbetet med människor? Kanske ett möte som förändrat dig? Hör av dig på diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta, diakonibloggen
Lämna ett svar