Sommartid spenderar vi i allmänhet mer tid med böcker, i hängmattan eller läsfåtöljen. Diakonibloggen kommer under sommaren att presentera några bokrecensioner. Här kommer den första.
Den dolda dörren – om undran inför döden av Owe Wikström (Natur & Kultur, 2014).
Juni månad väcker hos mig ett vemod. När sommaren står i sin vackraste dräkt blir alltings förgänglighet så tydligt. I dagar, då det är tio år sen vår familj tog avsked av en älskad make, far, son och bror, mer eller mindre tvingar jag mig själv att läsa denna bok. Det blir en sträckläsning, fast boken nog ges större rättvisa genom långsammare läsning och reflektion.
Boken handlar om det som vi i västvärlden så ofta värjer oss emot, döden och det som eventuellt finns på ”andra sidan”. Wikström uttrycker en stor ödmjukhet inför dessa frågor och gör inte anspråk på att ge några svar. Utgångspunkten är en serie samtal mellan en grupp människor som delar sina tankar om döden.
Redan vid det första beskrivna samtalet framträder gruppdeltagarna som företrädare för tre olika synsätt – en materialist som ser döden som det definitiva slutet, en troende kristen som tror på en himmel och en agnostiker som nöjer sig med ett ”kanske”.
Inför samtal nummer två delar författaren några texter, bland annat om dödens ofrånkomlighet, om människors behov av att tillskriva döden en slags mening och olika perspektiv på döden, såsom dödsmedvetenhet, döendet, avskedet och dödens innehåll. Owe Wikström har ett språk som visserligen är akademiskt men ändå levande och väl tillgängligt för en nyfiken och intresserad läsare.
Inför sista mötet får de tre gruppdeltagarna det särskilda uppdraget att i skrift formulera sina tankar kring sitt synsätt på döden, detta genom att också presentera den andliga vägledare som lett dem till denna ståndpunkt. Här möts läsaren av tre personliga vittnesmål om ett svårt ämne.
Just detta är en styrka med boken anser jag – att författarens akademiska språk och trygga struktur varvas med spänningen i ett samtal mellan människor med olika övertygelser. Wikström lyckas närma sig frågorna kring döden på ett konstruktivt, ödmjukt och rentav vackert sätt.
Vad kommer de fram till då? Vad finns bakom den dolda dörren? Därom är de tre gruppdeltagarna inte överens. Poängen är förstås inte att de ska vara överens. Men de har gett varandra utrymme att tala till punkt, att dela innerliga tankar om livet och döden. Och säkert också vidgat sina perspektiv.
Även professor Wikström avslöjar i epilogen sina tankar om vad som måhända finns på ”andra sidan”. Men det lämnar jag åt läsaren att utröna. Själv lutar jag mig med hopp och förtröstan på C D af Wirséns ord i den alltför sällan sjungna sista versen av Sv Ps 201:
”I paradis han, huld och vis, mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera.”
Det är mitt hopp i förgänglighetens tid.
Charlotte Säll, diakonibloggen
Owe Wikström är professor i religionspsykologi, teolog, psykoterapeut, präst och författare till en rad böcker, bland andra Den outgrundliga människan, Långsamhetens lov och Ikonen i fickan. Han är en ofta anlitad föreläsare och regelbunden krönikör och har erhållit flera priser och utmärkelser. Läs mer om Owe Wikström här. Beställ boken via adlibris
Lämna ett svar