Hon lyser upp lite grann när hon öppnar dörren för mig. Hon vet att jag ska komma och jag ber om ursäkt för att jag blivit några minuter sen. Tidigare på dagen har jag ringt för att kolla så hon är hemma. Kollat dagsformen. ”Det är som det brukar”, blev svaret.
Hon brukar oftast vilja att vi fikar när jag kommer. Det blir inte av när hon är ensam. Kaffet har blivit en sällskapsdryck.
Jag har besökt henne regelbundet i några år, en kontakt som började i samband med hennes makes bortgång. De senaste åren har geisten minskat, ögonen är trötta. Uppgivenheten är stor, hälsan sviker. Missnöjet med tillvaron dryftas ofta och bitterheten ligger på lur.
När det är dags att gå tycker hon, liksom varje gång jag är där, att jag skulle stanna längre. Ännu en gång fylls jag av frustration över hur maktlös jag kan känna mig. Hur förmedlar man livsglädje till en människa som tappat gnistan?
Men ibland glimmar det till. När hennes humor kommer fram och vi skrattar gott båda två, eller när hon kan uttrycka tacksamhet och en smula glädje över något. Det är då jag förstår att vårt möte är meningsfullt, att det har betydelse.
Innan jag stänger dörren hör jag henne säga ”Kom snart tillbaka.” Och jag svarar att jag hör av mig. Kanske är denna mänskliga kontakt, vissheten om någon annans närvaro och bekräftelse, något av det som bidrar till att hon orkar stiga upp imorgon.
Lotta, diakonibloggen
Vill du dela med dig av din vardag och arbetet med människor? Kanske ett möte som förändrat dig? Hör av dig på diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar