Diakonibloggen har under sommaren presenterat några bokrecensioner. Här kommer den sista innan vi påbörjar ett nytt tema.
Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson, Brombergs (2014)
Vi var runt tio stycken som strax efter murens fall fick göra en skolresa till Berlin för att med egna ögon se mötet mellan Öst- och Västtyskland. En fantastisk inspirerande lärare i tyska ordnade boende hos före detta östtyska familjer och planerade även in en dagsresa till ett koncentrationsläger Sachsenhausen.
Några år senare under diakonutbildningen fick vi även där besöka ett koncentrationsläger och jag minns att jag i gruppdiskussionen tänkte – att jag gjort det här redan en gång, har fått möta och se spåren av människans grymhet – uppgiften vi har nu är att förmedla att dessa koncentrationsläger inte var en engångsföreteelse och ondskan är inte permanentad i dessa handlingar, den finns i varje krig som pågår. Jag hade både rätt och fel. Det är viktigt att inte glömma. Det är också viktigt att se och agera på det som sker runt omkring oss idag.
I boken Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson tvingas vi tillbaka till Tyskland under andra världskriget och får följa en unga flickas kamp för överlevnad. Vi har läst och hört om det förut. Det som Majgull Axelsson gör är att lyfta fram hur man överhuvudtaget kan överleva efter att ha få genomgå ett enormt lidande, hur man kan förneka sin identitet för att överleva men samtidigt hur man aldrig helt kan fly från sina minnen.
”Nu måste du förklara. Varför i all världen har du gått omkring och låtsats att du var judinna? Varför kunde du inte ha sagt som det var? Att du var rom?
Miriram sluter ögonen men öppnar dem genast igen. Ser sig om. De är ensamma inne bland buskarna, inte en enda människa syns till, hon hör inga fotsteg eller röster och hon är säker på, ja hennes förnuft säger säger henne att de faktiskt är alldeles för sig själva i sortimenträdgården, men hennes känsla tvingar henne ändå att dämpa rösten.
”Jag kunde inte berätta. Då hade jag inte fått stanna i Sverige.”
Författaren beskriver hierarkier, vänskap, fördomar, hunger och död i koncentrationslägret. Berättelserna varvas med hur livet blev – hur Miriam överlevde i Sverige. Och om hur hon sakta men säkert närmar sig den som hon en gång var och den som hon nu har blivit. En bok som väcker skam, som är plågsam och oerhört dramatisk, en bok som inte lämnar en oberörd!
Du kan köpa boken här
Karin på diakonibloggen
Lämna ett svar