”Brukar du ge till tiggare?” – en fråga som ställs och diskuteras allt oftare kring fikabord och i soffor runt vårt land. Myterna och teorierna kring vilka de är, var de bor, hur de fördelar pengarna är många. Vi är flera som försökt fråga den som ber om pengar direkt, men språkförbistringen gör oftast att man inte förstår så mycket mer än innan.
Så en dag sitter hon där, utanför min Ica, kvinnan från Rumänien som ber om pengar, ”tiggaren” som kan engelska, som kan förklara och berätta, om sina barn därhemma, om hur hon ”bor” på centralen i Göteborg och tar sig hit till min lilla stad med buss för att be om pengar eftersom det är omöjligt att få jobb. Hon behöver ta sina barn genom skolan, se till att de har de kläder och mediciner de behöver. Att vi båda talar engelska förändrar i princip genast allt. Det jag tidigare givetvis kunnat förstå blir nu självklart. De korta stunder vi samtalar utanför affären är brutalutbildning i verklighet.
Hon som i kommentarsfälten på internet beskrivs som en parasit, slödder, smuts, organiserat kriminell, ett as, tattare, eller andra vidriga epitet, är i själva verket inget annat än sina barns hjälte och beskyddare. Hon gör det yttersta för sina barns överlevnad, alla andra vägar till något som liknar en inkomst är stängda och hon förtjänar din och min respekt.
Hon pekar på mig, ler och säger med allvar i rösten: ”You know, you always give me money, and I pray for you, I pray for the Lord to bless you, I pray for you.” Jag går därifrån med en ny känsla inombords, förvirrad över vem som får ut mest av att vi möts, det jag tvingas lära mig, glädjen över att ge. Insikten att det är verklighet, att omständigheter som vi människor, européer, är ansvariga för, har drivit min medmänniska, min syster, att sitta utanför min livsmedelsbutik och be om pengar, hundratals mil från de tre barnen som hon älskar över allt annat. Insikten att vi givetvis måste agera för att ändra dessa orättvisor. Insikten att nu, idag, sitter hon här och behöver på riktigt hjälp med att överleva.
Vad behöver vi då för att inte blunda, inte se bort? Vi behöver kunskap, vi måste bilda oss i sanningen om dessa våra medmänniskor. Först då kan vi hjälpa, såväl oss själva som dem vars nöd ställs så osminkat inför oss. Våra kyrkor och församlingar, med sina människor, byggnader och administrativa kunskaper, borde kunna vara en ännu större faktor än idag när det gäller att tala för såväl som att direkt hjälpa ”främlingen” som ber om vår hjälp.
Vad förväntar du dig av diakoni? Vad önskar du att kyrkans sociala arbete ska fokusera på? Hör av dig till diakonibloggen på diakoni.se@gmail.com, för vi vill veta vad du tycker. /Karin & Lotta
Lämna ett svar