Det hände ganska nyss faktiskt. Något förändrades. Innan dess hade jag känt mig säker på min sak. – Jag skulle aldrig ge pengar till en tiggare på stan.
Det var mitt ställningstagande som göteborgare och jag kunde försvara mig ganska bra tyckte jag. För när man ger pengar till en vilt främmande människa på stan har man ju ingen aning om vad den pengen gör med personen i fråga. Går den till alkohol? Eller till droger? Eller kanske till någon form av maktfullkomlig ledare som organiserar tiggeri för egen vinning? Jag var ganska säker på att pengar kunde stjälpa lika mycket som det kunde hjälpa.
Så jag gick förbi. Alltid.
Men så hände det något. Jag tror det hade med min människosyn att göra. Min syn. På människan. Bokstavligt talat alltså. Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag såg plötsligt något sitta där på asfalten. En människa. En verklig människa. En ganska jobbig upptäckt. Skrämmande på något sätt.
Det var skrämmande för jag förstod att jag hade sett något annat innan. Det var inte en människa jag hade sett. Det var ett fenomen i tiden. En EU-migrant. Ett samhällsproblem. Ja.
En tiggare.
Men en människa är något annat än en tiggare. En människa är en fantastisk och unik levande varelse. En människa är en storartad berättelse. En strävan efter överlevnad, ansvar och kärlek. För sig själv och för sina nära och kära. Jag förstod plötsligt något. Om denna människa, denna berättelse, just nu sitter med sitt ansikte i höjd med mina knän och ber om pengar, då är det mitt ansvar att som medmänniska förklara berättelsen giltig på något sätt. Jag har inte rätt att bara ignorera och gå förbi. I alla fall inte alltid. Som om jag vore någon form av konsekvent förälder som minsann inte ger efter för sitt barns tjatande.
Men det är ganska smidigt att liksom degradera människor ibland. Eller kanske till och med avhumanisera till viss del. Har du tänkt på det? Det ger en bra möjlighet att ställa sig själv på avstånd och göra människan till ett samhällsfenomen. Men ett människoliv är något annat. Det är något heligt och okränkbart. Något vildvuxet och ogreppbart. En gnista av liv och en dörr till evigheten.
Så, tack! Du som varje dag sitter där mellan Nordstans busshållplats och Nils Ericssonterminalen. Tack för att du öppnar mina ögon varenda gång jag ser dig. Du ser ut som en mamma. Du kunde ha varit min mamma. Så är det i livets lotteri. Jag vet det. Så jag skall ge till dig så ofta jag kan. Jag skall be för dig och din familj. Men framförallt skall jag se på dig.
Som en människa. Inget annat.
EU-migranternas närvaro i vår omedelbara närhet väcker reaktioner. Dela gärna dina tankar och synpunkter i en kommentar eller skriv ett mail till diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta
Lämna ett svar