• Diakonibloggen
  • Lucy, Ahasveros, Jesus och jag – Julsaga av Wisti
Till innehåll på sidan
diakonibloggen

Lucy, Ahasveros, Jesus och jag – Julsaga av Wisti

Efter 198 vindlande steg bjuds en vidunderlig syn över staden, och i den tidiga morgonen lyser stjärnorna som diamanter i himlen. Gudstjänstbesökarna på en julnattsmässa brukar sällan dröja sig kvar. Man är nöjd. Ler åt varandra, nickar och går hem.När jag hängt in alba, mässhake och stola i sakristian och kommer tillbaka har kantorn som skjutsat de lite äldre körmedlemmarna hem genom julnatten redan gått. Genom en kollegas vinterkräksjuka och min snällhet kallade gud mig att även tjänstgöra på julottan. Jag säger hej då till vaktmästaren som nu gjort sitt för julhelgen. Han ser ut att efter ett par 15-timmars dagar behöva sin vila.

image1S:t Johannes kyrka mitt i centrum, Triangeln, i Malmö är alldeles tyst och mörkt. Det vemod som finns i julnatten, den som vi alla vet om men inte vill störa, blir organisk där i ensamheten mellan julnattsmässan och julottan.I översta tornrummet löper balkonger längs varje vägg och för varje väderstreck. Åt ena hållet Västra hamnens framtidstro med modernt lärosäte och lägenheter mot sundet, där de som föddes kring krigsslutet nu skall njuta sitt otium. Från motsatt balkong syns Rosengård med sina folkhemsklossar utslängda på åkern som ett parti tetris någon tröttnat på. 37 trappsteg upp i tornet har jag tillgång till en måleriateljé. Två stora rosettfönster släpper in tillräckligt med ljus för att det gamla klockarrummet i S:t Johannes kyrktorn skall duga för måleri. När solljuset sviker är det dunkelt och man är hänvisad till enklare skissarbete. Knappt det. Julnattens mörker är kompakt även i en stad. De vackra rosorna i fönstret liknar nu svarta maskar som krälar över glaset.

Jag skulle inte kalla det steg, snarare ett försiktigt hasande eller krafsande i trappan. Som om ett djur tagit sig in. Jag lägger ritkolen åt sidan och greppar efter något att försvara mig med. Ett kasserat processionskors står nära och jag står alldeles stilla för att höra var djuret gömmer sig, avslöja dess minsta rörelse för att inte bli överrumplad. Hon gör antagligen detsamma för det är alldeles tyst från trumman där trappan löper. Ett par steg framåt och ett höjt processionskors in mot tystnaden, mörkret och nu ögonen.

Jag ser ögonen först och ordet som far genom huvudet; apajävel. Det går mycket snabbt, och under bråkdelen av någon sekund är vi båda livrädda och avvaktande. Hon glider snabbt under processionskorset, i tunnel mellan mina ben och upp i en gammal klockartamp.

Där sitter hon. Lucy med de sorgsna ögonen. Hon liksom bara hänger där i tampen och hävdar att hon är människa. Lucy är den rekonstruktion av den första människoliknande apa som hittats. Urmoder säger någon. Australopithecus afarensis säger någon annan. Ett skelett hittat i Etiopien med väl utvecklade ben och höftben. Apan gavs namnet “Lucy” efter Lucy in the sky with Diamonds. Med sina 30kg och 150cm hör hon till de tidiga arterna som gick på två ben. Lucys anpassning till det kringvandrade livet gav henne en utvecklad, nästan människoliknande kroppsbyggnad . Hon fick barn som vandrade. Och barnbarn. För varje släktled blev hon alltmer nomadiserad och kringstrykande. Hon blev Abraham, hövding för ett kringflackande rövarband i mellanöstern. Hon blev lösdrivare i 1300-talets Europa, då de första lösdrivarlagarna tecknades, amerikaemigrant kring förra sekelskiftet, en värmländsk entreprenör i Shanghai och en båtflykting från Vietnam på sjuttiotalet. Nu hänger hon i klocktampen i tornrummet på S:t Johannes kyrka.

– Försiktigt, Lucy, så att du inte inte drar igång åbäket och väcker hela bygden
Rösten kommer snett bakom nerifrån trappans trumma. Jag svänger runt med korset.
– Ja ja ja. Lägg ner! Det är så många som viftat kors mot mig genom åren att jag inte riktigt orkar idas någon rädsla på det. Han kliver upp det sista trappsteget, greppar processionskorset och lägger det till golvet. En hatt, en stav, en ränsel och något som en gång hade varit ett par kängor. I övrigt stinker det bara piss. Han går och ställer sig under tampen där Lucy fortfarande hänger.
– Kom då, ja kom då.
Så smackar han med tungan under tänderna och får fram ett märkligt lockande ljud. Med ett vågat skutt är hon nere vid hans sida och tar den skitiga handen. Jag kan fortfarande inte se hans ansikte under hattens breda brätten
– Apajävel, fnyser han och lyfter trött sin stav mot mig.
Sedan sätter han sig vid ritbordet och bläddrar förstrött bland pappren.

– Men vi ringde i Jönköping i våras. Lucy, jag och en till.
Jag vet inte hur situationen skulle hanteras. Jag är rädd.
– Vem är du?
– Jag är Ahasveros, Jerusalems skomakare, den vandrande juden. Du väljer själv.

Jo, jag vet mycket väl vem Ahasveros är. Min morfar hävdade att han som barn till och med sett honom på vägen någonstans i Österbotten. Enligt myten är han skomakaren som inte lät Jesus vila sitt kors mot verkstaden under golgatavandringen. Han skall därför ha dragit på sig förbannelsen att vandra till Kristi återkomst och innan dess aldrig få uppleva dödens ro och vila. Mest har jag sett honom som en myt för att rättfärdiga pogromer och förvisningar. En projicering av vår egen existentiella hemlöshet och förvisning. En Svarte Petterlek där ingen vill sitta med förbannelsekortet, men få reflekterar över att alla ändå är med i leken.
– Jag är inte den vandrande juden, säger han som om han hört vad jag tänkte.
Jag är den vandrande människan.
– Som en pilgrim ungefär, säger jag. Jag hör själv hur platt det låter.
Han kränger av sig ränseln, ställer den på golvet, sätter sig bredvid Lucy vid bordet och stryker henne över huvudet.
– Det är hon som började vandra, säger han, inte jag. Det är hon som kommer att fortsätta vandra, inte jag. Inte pilgrimerna. Han stryker handen över Lucys huvud igen.
– Titta här, säger han och viker lite av hennes sträva hår i pannan åt sidan.
– Titta här, upprepar han ivrigt och jag böjer mig fram. Jag ser ingenting och vet inte heller riktigt vad jag skall leta efter. Han krafsar undan ännu mer hår och pekar, trycker sitt grova, smutsiga finger mot hennes panna för att jag omöjligt skall missa det lilla födelsemärket där i pannan.
– Det är Kains märke, säger han.
– Ett födelsemärke, säger jag.
– Det är Kains märke. Han tar av hatten, sätter den på Lucys huvud och rättar till den. Kainsmärket, säger han igen, tecknet för förvisning och beskydd.

Jag ser Lucys ögon blänka därunder.
– Är du hungrig?
Frågan är ställd till henne och han har redan lyft upp ränseln på bordet. Samtidigt som han rotar runt i den slitna persedeln berättar han om pilgrimens ränsel som ett tecken för enkelheten.
– Se på markens blommor, säger han med lätt ironiskt tonfall. Att lita till bönen om det bröd vi behöver och inte mer. Min ränsel däremot är ett tecken på att jag ständigt är utlämnad till andras välvilja och rättvisepatos till dagens lägsta pris. Min ränsel är tältläger, stulna ägg, aktivitets- och socbidrag och snabba affärer i mörka, avsides gränder.

Han räcker ränseln till Lucy och säger åt henne att ta vad hon hittar. Nu har han gått igång på pilgrimens attribut och fortsätter med korset.
-Jo, jag har ett kors här under.
Han slår med handflatan mot sitt bröst med en dov duns. Jag säger inget. Ahasveros knäpper upp skjortan och drar upp en skinnrem med ett snidat kors.
– För pilgrimen är korset en påminnelse om för vem hon vandrar, att hon går korsets väg. För mig är det korset jag aldrig lät vila vid verkstadens vägg och som därför vandrar ännu. Han kränger av remmen och räcker det till mig. Det är enkelt och mycket vackert snidat. När jag vill lämna tillbaka det skakar han på huvudet och pekar på Lucy och nickar påbjudande. Jag spänner ut remmen och lirkar den över hatten på Lucys huvud. Nu ser hon sorgsen, förvånad och stolt ut. Hon ser ner på det för henne överdimensionerade korset som hänger mellan hennes bara apbröst.
– Och staven, säger Ahasveros.
Han hämtar staven han ställt bredvid processionskorset, kastar den till Lucy som fångar som vore det en konst de tränat länge. Samtidigt som han snörar av sig kängorna berättar han om staven som pilgrimerna har som ett tecken för herden. Om Guds beskydd som följer dem längs vägen. Min stav, säger han, är en stav som provar marken för varje ängsligt steg. Det är en krycka, ett yttre tecken på det sargade, längtande och det som haltar. Han står barfota med kängorna i handen, lägger dem till golvet och ställer upp dem snyggt.
– Kom, säger han med en vänlighet menad för Lucy, och pekar mot kängorna. Med sin framåtlutade gång haltar hon fram och drunknar med sina små fötter i de gigantiska kängorna.
Han tar ett steg åt sidan och pekar med båda armarna i en överdriven gest mot det stackars djuret.
– Här har du din apajävel och din spegel, säger han. Se människan!

Vi står tysta länge. Lucy, Ahasveros och jag. Hon är en mycket märklig syn där hon står på mitt ateljegolv. Människans urmoder uppklädd till rollspel i pilgrimens attribut. De där tysta sekunderna tillsammans bär på en sällhet.

Ytterligare steg från trappen och ett försiktigt knackande i cementväggen. Ahasveros vänder blicken mot trappen och gormar att här har vi ju den riktiga vandrande juden. Och där står någon jag känner från skolaffischer och altartavlor – Den poetiske snickarsonen från Nasaret.

Mitt i natten kommer så alltså Jesus Kristus till mig i min ateljé. Vad gör man då? Hur förklarar man sällskapet av en luffare och en utklädd apa? Ahasveros tittar på Jesus som möter hans blick. Vi står tysta igen. Tystnaden bryts av Ahasveros blöta och rossliga skratt. Och nu skrattar både Jesus och Ahasveros.
– Men vad har han gjort med dig, säger Jesus och går fram till Lucy.
Nu ser hon sorgsen, förvånad, stolt och glad ut.

Så vi sätter oss kring bordet och sedan sitter vi där. Lucy, Ahasveros, Jesus och jag. Vi konverserar artigt. Eller rättare- jag konverserar artigt. Ni vet sådär när man är i en grupp där de andra känner varandra men man själv är en gäst.
– Egentligen, säger Jesus efter en stunds tystnad, egentligen är det samma dag alltid. Vi lever i en ständig sjätte skapardag, en dynamik. Och i var människa finns ett rop bara hon själv kan uttyda. I var människa finns ett frikännande bara hon själv kan uttyda. I var människa finns en ensamhet dit ingen annan når. Men dessa tre ord reser ett tempel, bildar en kommunitet. I var annans hjärta finns en vän fördold.

Han stryker Lucy över pannan på samma sätt skomakaren gjort tidigare.
-Kainsmärket, säger han. För Kain var förvisningen egentligen inget nytt. Han var redan förvisad, precis som du och hon. Därför skall du komma ihåg att ihåg att du själv varit främling i landet och att du är främling ännu. Ahasveros nickar.
-Vi ska gå nu, säger han och reser sig med Lucy i armarna.
-Vi ses.
Jesus nickar hastigt till avsked.
Luffaren och apan går och sätter sig utanför din konsumbutik.

Genom rosettfönstren gömmer sig juldagens morgon bakom de målade rosorna. Vi säger inte så mycket, Jesus och jag, men det är som en glänta där i natten. Vi talar om pilgrimer, korsriddare, folk och rövare. Om hur pilgrimen är främling och världen blir ett möte. Om världen som en främling för korsriddaren och mötet som aldrig blir av.

Vi går högst upp i tornet och ser ut över Rosengård, Möllan och Västra hamnen.
– ”Liv är en dröm vi jagar på en homerisk hemfärd till oss själva.” Jesus drar och suger på orden.
– Gullberg, säger jag lite för ivrigt för att kunna dölja min barnsliga förtjusning över att ha känt igen det.

Det är kallt nu och staden börjar vakna. Vi säger inte så mycket mer.
– Det är egentligen svindlande alltsammans, säger jag.
– Att det är, säger han.

I den tidiga morgonen lyser stjärnorna som diamanter i himlen.

 Kent Wisti

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *