Jag sitter hos en läkare och resonerar om huruvida jag ska göra ett visst ingrepp eller ej. Han säger att det är upp till mig att avgöra detta, men när jag frågar vad han skulle rekommendera säger han: ”Om du hade varit min mamma skulle jag rekommendera dig att göra det!” Jag blev lite paff av den jämförelsen eftersom den här mannen nog var ungefär fem år yngre än jag… Jag tror han läste av mig snabbt för han tillade ”…eller min fru”.
Jag funderade på det där efteråt. Jag blev nästan lite förnärmad av den där kommentaren. Men i den kontext han växte upp var det säkert något väldigt fint att bli jämförd med någons mamma, någon som är lite äldre. Det var kanske hans sätt att seriöst och i all välmening uttrycka vad han tyckte att jag skulle göra. Vi i västvärlden är ganska åldersfixerade och vår syn på att åldras tror jag speglas i vårt sätt att bemöta varandra.
Vi på diakonibloggen kommer under några veckor att fokusera på äldres situation. Hur är det att bli gammal i vårt välfärdssamhälle idag? Hur skapar man sin egen mening i tillvaron? Värdesätts livsvisdom, erfarenhet och mognad? Eller är det ungdom, effektivitet och styrka som är det enda gångbara? Ser vi fram mot att åldras eller fasar vi för det? Räds vi svaghet, beroende och ensamhet?
Några gästbloggare kommer att skriva på temat utifrån olika perspektiv. Har du också tankar och synpunkter, något du vill lyfta? Skicka ett mail till diakoni.se@gmail.com eller skriv en kommentar.
/Lotta, diakonibloggen
Lämna ett svar