Det är länge sedan nu… snart 13 år sedan som min förstfödda lille kille dog i min armar. Jag minns så väl de små fjäderlätta dunsarna när (den för övrigt fantastiska) personalen på sjukhuset lyfte över honom till mitt bröst.
Det kan faktiskt hända att det går dagar utan att jag tänker på honom, att jag vid minnesbilder också faktiskt kan le, dagar då min historia faktiskt kan få vara en tröst för någon annan.
Ingen av oss går skyddade eller förskonade genom livet. Men vågar vi dela sorgen med varandra blir både vänskap och relation så mycket innerligare. Jag vet att jag tänkte när jag befann mig mitt uppe i sorgen – att hade jag inte haft de människorna som jag hade omkring mig så hade jag inte stått upp rakt. Vänner och familj som lyssnade, som tittade på kort, som följde med till graven… Utan dessa hade jag målat in mig i en bitter liten hörna och spytt galla över världen – jag gjorde så ett tag för ingen kan ge en annan en karta på hur ett sorgarbete ska ske. Vi kan måhända läsa texter om kris och krisens alla faser men det hjälper föga när hjärtat är utrivet och uppfläkt.
Det är fascinerande att så här i efterhand se tillbaka och se vad det var som gjorde att jag faktiskt fortsatte att andas, att jag steg upp, att jag började jobba, började skratta och så småningom också började att leva. Sorgen hittade sin plats i hjärtat och i vårt hjärta har vi tack och lov många rum.
Vi bär alla på en massa olika sorger – att säga att ingen får mer än man kan bära är ibland ett hån. För mig var vetskapen och närvaron av en värme så stark. Vill man teologisera det hela brukar jag tänka – Vi har en Gud så otroligt medkännande att Gud själv inte valde att kliva av eller bort från smärtan på korset utan Gud valde att stanna genom lidande och död för att först då till fullo dela hela mänskligheten livsvillkor.
Karin på diakonibloggen
Döden är temat här på diakonibloggen. Om du har tankar och funderingar, skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail till oss på diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar