Döden har jag varit i närheten av… När jag fick mitt cancerbesked trodde jag egentligen inte att jag skulle dö. Sjukdomen beskrevs som ”aggressiv, behandlingsbar men inte botbar”. Jag varken kunde eller ville tro att jag snart skulle dö. Jag fick behandling som hejdade sjukdomen. Detta gav mig fortsatt framtidstro. Men 1,5 år senare, när sjukdomen sedan några månader kommit tillbaka med stormsteg och full av fokus på att döda mig, kunde jag inte värja mig. Under tiden hade jag dessutom ”lyckats” få ytterligare en cancersjukdom, vars enda sätt att bota var att jag blev transplanterad med en donators stamceller. Trots mobilisering av läkarexpertis, som ordinerade starka behandlingar, gav inte cancern med sig tillräckligt för att det skulle vara troligt att jag skulle överleva en transplantation. En dag kom min läkare in till mig i sjukhusrummet och gav mig beskedet att inget sjukhus ville ta emot mig för transplantation. Jag blev ensam på rummet, och där och då förstod jag att detta var ett dödsbesked.
Dagarna som följde blev speciella. Tankarna på livet och döden kom och gick. Jag kunde säga till min man att jag var oerhört tacksam för livet jag hitintills hade fått leva (i 48 år), jag var nöjd. Å andra sidan ville jag gärna fortsätta leva och vara en del i min familjs, våra barns framtid.
Jag minns stunden när jag kom fram till hur jag skulle förhålla mig, hur jag kunde känna ett lugn i detta. Jag tror att det finns en himmel och en gemenskap med Gud som väntar mig när jag dör. Jag tror att detta är så mycket mer härligt än jag ens kan föreställa mig. Med denna förvissning kunde jag säga till min man: vi lägger detta i Guds hand, hur det än blir så blir det bra. För omgivningen var det självklart inte lika lätt att tänka så. Jag var märkt utav sjukdom och cellgifter som bröt ner min kropp. Visst skulle det vara fantastiskt att slippa detta. Men om min kropp skulle återhämta sig skulle jag tacksamt ta emot det livet. Livet på nytt, som en gåva.
I detta skede blev orden från 1 Kor 15:54 så levande för mig. Där står det att ”döden är uppslukad och segern är vunnen.” Jesus besegrade döden genom att Han dog och sedan blev levande igen! Vilken triumf! Döden är inte slutet, jag får gå från död till liv!
Jag fick uppleva att livet verkligen är en gåva, inget jag tar för givet. Huddinge sjukhus förbarmade sig över mig och transplanterade mig med min systers stamceller. Vägen tillbaka blev ofattbart svår. Jag har fått fortsätta att leva. Idag är jag oerhört tacksam för livet jag lever… får leva… här och nu… och sen!
Ulla Svensson, Jönköping, vigs till diakon i juni 2015
Döden är temat här på diakonibloggen. Om du har tankar och funderingar, skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail till oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar