Det är som om döden alltid kommer för tidigt. Vi vet naturligtvis alltför väl att vi förr eller senare måste släppa taget om varandra. Men inte idag. I morgon om det är tvunget, men för Guds skull inte idag. Det är alldeles för tidigt.
Det går inte att förbereda sig för döden. Jag föll handlöst. I den stunden min livskamrat dog tog också mitt liv slut på något sätt. Jag tvingades att börja ett helt nytt liv – ensam.
Och ensam blir man. Inte den första tiden. Det är efteråt. När de andra runt omkring en fortsätter sina liv som vanligt, precis som om ingenting har hänt. För mig hade livet stannat, jag förlorade fotfästet och livet hade mist sin mening. Hur skulle jag orka fortsätta leva utan honom?
Sorgen är inte bara en förlust utan medför också en total förändring av vardagen. Den ensamhet som följer är obeskrivlig. Bara vi som drabbats vet och förstår. Samhället har inga resurser eller någon handlingsplan för att stötta efterlevande. Vi förväntas klara oss själva. När det inträffar katastrofer som drabbar flera, då upprättas kriscentrum och det erbjuds samtalsstöd.
När en familjemedlem dör, då finns ingen katastrofplan.
Det är friskt att sörja. Sorg är ingen sjukdom. Sorgen kan dock påverka oss både fysiskt och psykiskt vilket kan medföra att man inte kan arbeta eller fungera som vanligt under en kortare eller längre tid. Sorgen tar olika lång tid och vi sörjer olika. Sorgen går inte över.
Jag hittade min livlina, föreningen VIMIL – Vi som mist någon mitt i livet
I VIMIL har alla det gemensamt att vi förlorat någon som var – och är – mycket viktig för oss – och att vi därför förlorat fotfästet i tillvaron.
Vi stödjer varann på bästa sätt vi kan och får själva stöd när det krisar. Vi är medmänniskorna som utgör nätverket VIMIL och själva vet hur det är. Nätverket är religiöst, kommersiellt och politiskt obundet.
VIMILs ändamål är att fungera som stödgrupp, kunskapsbank och påtryckningsgrupp i samhället.
Vi finns i hela landet och har caféträffar, bland annat i jönköpingsregionen på Kroatorpet i Huskvarna.
Sorgen och saknaden över att min livskamrat inte längre finns med mig, bär jag i mitt hjärta. Idag tänker jag tillbaka med glädje och tacksamhet på den tid vi fick tillsammans. Mitt liv är idag annorlunda men ändå innehållsrikt, mycket tack vare mina fina Vimil-vänner.
Jag har min familj som betyder allt för mig. En väninna har funnits för mig under min resa genom sorgen, hon har orkat lyssna på mig om och om igen och stöttat mig.
Tiden är vår vän.
Lillian
Kontaktperson i Vimil mitt
(bilderna är hämtade på VIMIL:s hemsida)
Döden är temat här på diakonibloggen. Om du har tankar och funderingar, skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail till oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar