”Skilsmässa är som en död utan gravsten”

En kollega uttryckte en gång: ”Skilsmässa är som en död utan gravsten”. I mitt arbete handlar det mycket om död och sorg. Olika slags död och olika slags sorg. Olika men med mycket gemensamt.

Jag minns din röst, din doft, din värme som om du fanns här hos mej just nu. Din lätta kyss på pannan och ditt ”Nämen du sluta nu, jag är här hos dej nu och vill också vara för evig tid. Jag älskar ju dej”. Vi brukade söka upp varandra flera gånger om dagen bara för en liten naggande god kärleksyttring om inte live så via sms. Vi var så nära. Vi kände varandra så väl. Du visste precis vad jag behövde i rätt tid, du hörde det på rösten sa du, när det behövdes en klapp på kinden, en chokladbit eller bara lite eget space en stund. Du kunde namn och födelsedagar på hela min familj. Du kunde min kropp. Jag kunde din och jag älskade den. Vi delade det stora och viktiga i livet. Vi delade våra barns ankomst till oss och jordelivet. Vi delade det svåra och fanns för varandra. När jag tänker på det längtar jag efter Dej så att det värker i varje cell i min själ och min kropp. Varför?

Så långt kan det handla om en relation som dog för att den ena i relationen dog.

I dag byter du sida när du ser att vi håller på att mötas på gatan. Vänder bort blicken. Jag ser på håll hur du skrattar och trivs i andras sällskap. Men du vill inte vara i mitt. Jag ringer dej ibland någongång för att prata med dej om sådant som rör barnen. Det är som om det finns en kilometertjock isvägg mellan oss. Vi som var så nära? Varför? Jag vet att det finns en annan kvinna i ditt liv. En annan som du kysser på pannan och lovar att du aldrig kommer att lämna.

Berättelsen skulle kunna vara hämtad ur flera berättelser som jag tagit del av under mina år som diakon. Jag skulle delvis ha kunnat berätta den själv. Sorgen efter en död relation liknar precis sorgen efter en livskamrat som avlidit. Den stora skillnaden är att den fysiska döden är så definitiv. En död relation kan trots allt nära en förhoppning om en uppståndelse. Det kan leda till en långdragen sorgeprocess. Att gå vidare, acceptera att relationen är över, att den är död och samtidigt mötas i vardagen kräver sitt. Och det måste få ta sin tid och läka ut.

En annan aspekt som gör de båda sorgeprocesserna lika är omgivningen. När en person som drabbats av sorg möter sin omgivning drar historien igång tankar och reaktioner hos den som hen möter. En reaktion kan vara ”Nu har det gått ett år. Nu är det dags att gå vidare” eller ”Nu ska du väl vara ensam ett tag och inte kasta dej in i en ny relation”. Egentligen är det den som visar sin omsorg som berättar hur hen vill ha det i sitt eget liv när döden kommer.

Sara Carlsson, diakon

Döden är temat här på diakonibloggen. Om du har tankar och funderingar, skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail till oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta