Söndagen idag brukar kallas herdesöndagen. Det kom ett mail från Maria Liljenberg som tidigare skrivit här på diakonibloggen. Maria har skrivit följande dikt som passar in på temat döden, en dikt som avslutas i förtröstan på den gode Herden.
Står på min gård och blickar ut
Ser på allt som jag sett på förut
Vet att mycket kommer va kvar
När livet från mig runnit har
Lönnen kanske har blåst ned
Huggits upp och blivit ved
Men berget vid min inkörsport
Kommer alltid vara lika stort
Min egen roll så liten är
Jag vårdar allt just nu och här
Om hundra år när jag ej finns
Jag frågar mig om nån mig minns?
Men just så ska det kanske vara
Minnet rymmer endast liten skara
Och vi är ju trots allt en liten del
I helheten som gör pusslet helt
Så när jag nu står här och ser
Svindlar känslan och jag ler
För jag är, finns just nu och här
På marken som jag har så kär
Mitt i livet, nuet och en vind
Jag känner smekning på min kind
Jag vet att du mig inte glömt
Du har mig i ditt hjärta gömt
Så oavsett om jag nånsin beskrivs
I någon bok på något vis
Så ber jag att det ska bero
Att jag kunnat giva någon tro
En tro på sig själv, på sin förmåga
Som lett till att hon tordats våga
Ta ett steg eller fler i tro
Som gjort att kärlek börjat gro
Men jag är tacksam, nöjd och trygg
Om jag får bäras på min faders rygg
Glömd på jorden utav alla
Men mind av herden som mig kallar
Maria Liljenberg
Läs vad Maria tidigare skrivit här och här.
Döden är temat här på diakonibloggen. Om du har tankar och funderingar, skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail till oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar