Ibland kan jag höra frågan: Vad ska en begravning vara bra för? När en person är död sätter vi punkt. Punkt slut. Livet är slut och sen måste man gå vidare. Men erfarenheten säger att det inte riktigt är så lätt. En människas liv sätter spår. Inte bara spår i det som man kan betrakta och ta på. En människa sätter fysiska spår. Vi sätter fysiska spår hos varandra när vi delar livet med varandra. Det kan vara korta ögonblick och det kan vara livslånga relationer men alla möten har det gemensamt att de påverkar oss. Vi är de vi är på grund av de möten vi har gjort med varandra. Efter ett möte bär vi med oss erfarenhet av en annan person i vårt eget liv. Det är just de här mötena och relationerna som gör oss till dem vi är. Faktum är att på så sätt bär vi alltid med en del av varandra genom livet.
För mig som arbetar som präst blir detta väldigt tydligt när man samlas till begravning. Man är där för att minnas sin anhörige, förälder, släkting eller vän. Samtidigt är det en del av sig själv man minns. Det kan vara fisketuren med morfar en solig sommardag, släktmiddagarna med farmors stek, ögonblicken när man i ett äktenskap redan vet vad ens partner ska säga innan munnen öppnas eller något annat som är så speciellt att det både gör ont och gör mig glad på samma gång. På en begravning är det just de här minnena som kommer upp till ytan och man blir påmind om att det är de som har påverkat mig till den jag är. Då ställs man inför dilemmat: hur ska jag kunna ta farväl av en del av mig själv? Svaret är att det varken kan man eller ska man. Vid en begravning tar vi farväl av det kroppsliga. Man kommer in kyrkan och får se kistan vilket ger en djupare psykologisk förståelse. Du förstår med hela din varelse att den du har kommit för att ta avsked av verkligen är död. Den kropp som en gång var full av liv ligger nu i kistan och väntar på att bäras till den sista vilan. Man kan fråga sig om det är då vi sätter punkt för en människas liv. Finessen är att i kyrkan sätter vi inte punkt efter en människas liv. Det är ju kroppen vi tar avsked av.
I kyrkan sätter vi istället kolon efter en människas liv. Efter ett kolon (:) vet vi att vi måste fortsätta skriva. Vid en begravningsgudstjänst skriver vi efter kolonet hoppet om det eviga livet. Man varken kan eller ska ta avsked av allt som den döde var för mig. En stor del av den döde har jag gjort till en del av mitt eget liv. På det sättet får vi fortsätta att bära varandra i våra hjärtan. Kroppen får planteras på den himmelska ängen och där får det som vissnat nytt liv och får fortsätta växa tills vi ses igen. Vi sätter inte punkt – vi skriver kolon:
Martin Ahlqvist, präst i Jönköping
Döden är temat här på diakonibloggen. Om du har tankar och funderingar, skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail till oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar