Sommartid innebär för många mer tid för läsning. Under sommaren delar vi på diakonibloggen några bokrecensioner. Här kommer den sjunde.
Strängnäsbiskopen Hans-Erik Nordins bok Mötas ögonhöjd har underrubriken Samtalet om tro och liv (Verbum, 2015). Boken, eller snarare häftet (87 sidor), är tänkt som ett inlägg för att skapa en friare samtalskultur och dialog i Svenska kyrkan.
Det är en personligt färgad framställning som biskopen låter läsaren ta del av. Han beskriver sin uppväxt och samtalen med sin faster som kanske inte samtalade så mycket men var en god lyssnare. Han beskriver också hur han ingick i olika samtalsgrupper som student och nyutkommen präst och hur kontakterna med människor från dessa grupper funnits med senare i livet och format honom. Man bjuds också som läsare på tankar från biskopens första predikan som utgick från Johannes 4:43-54 (ämbetsmannen med den sjuka sonen). Slutligen beskrivs arbetet i Strängnäs stift och försöken att skapa samtalsgrupper.
Att detta är ett av Hans-Erik Nordins älsklingsämnen blir man ganska snabbt varse i texten. Han för fram saker som format honom som person och präst. Fastern som inte var en idol men snarare blev en ikon för honom i sättet att vara mot den vetgirige unge blivande biskopen är en fin berättelse. Vi påminns om vikten av fungerande samtal och vad de gör med oss som människor. Intressant är också att han efterlyser intellektuell skärpa i den egna reflektionen kring tron för att kunna vara en god samtalspartner för dem med annan trosuppfattning eller ingen uppfattning alls (detta är intressant i den aktuella debatten om att öppna upp kyrkan för andra religioner, vilket initierats av några präster i Storkyrkan). Hans-Erik Nordin lyfter fram spänningen i att våga ta sin egen tro på allvar i samtalet och detta att verkligen stå för sin tro på Jesus Kristus som en sak som gör att samtalet kan hållas igång. Utan en riktig ståndpunkt avstannar samtalet.
I samband med att han skriver om biskopsbrevet 2014 som handlade om klimatet tar han också upp kritiken mot Svenska kyrkan som en institution som försöker skriva om dagsaktuella saker men samtidigt glömmer eller gömmer sitt eget ursprung. Om han lyckas försvara biskopsbrevet låter jag vara osagt, men själv behöver han inte vara rädd för samma kritik mot denna lilla skrift. Biskopens text är Jesuscentrerad och bibeltexter används för att belysa och argumentera – ”i denna kyrka erbjuds vi alla tron på den korsfäste och uppståndne, en tro att hålla fast vid gentemot allt som bryter ned.”
Det är inga nya sanningar som förs fram i Hans-Erik Nordins bok, utan det blir snarare påminnelser och framlyftande av sådant som alltid är och har varit viktigt i kyrkans värld. Att ha relation till sig själv, till andra och till sin tro. Allt detta hänger ihop. Boken kan säkert fungera som ett samtalsunderlag om tro i smågrupper. Eller varför inte i kyrkorådet?
/Martin Ahlqvist, präst i Jönköping
Lämna ett svar