Jag sitter i soffan och halvtittar på ett av alla nedslående inslag om flyktingarnas situation runt om i världen. Som vanligt vänder det sig i magen i mötet med orättvisan och hopplösheten. Kroppen har vant sig vid en bitter vardagsmat, nuförtiden. Minst ett mål om dagen blir det, av nöd och lidande. Och så denna kamp mellan att vilja se och att vilja stänga av. Ignorera eller möta? Det mest plågsamma alternativet vinner alltid.
En intervju med en av de som flytt och just nu bor i en sunkig lägenhet någonstans fångar min uppmärksamhet lite extra. Han är kirurg. Men det finns inget jobb där han är. När han sätter ord på sitt lidande blir det så ärligt och naket på nåt sätt. Det griper tag, för det handlar inte bara om mat och kläder.
”Jag vill…få finnas, få betyda något”, säger han och slår ut med händerna i en rörelse av desperation och med en blick som söker förståelse hos reportern.
Det är märkligt hur lika vi människor är, i grunden. Det kanske är därför det gör så ont att titta på nyheterna nuförtiden. Det gör ont för man kan förstå desperationen. Som när föräldrar sätter sig med sina barn i överfulla båtar och riskerar att ta livet av hela familjen. Det handlar inte bara om det direkta. Om mat och kläder. Det handlar om något större. Om framtid, hopp och om en inre människa som skriker efter att få existera. Det är inte bara magen och plånboken som manar. Det är också hjärtat och anden som helt enkelt inte står ut mer, efter år av psykisk misshandel i korruptionens kaos.
Och förutom den direkta situationen så delar jag allt med flyktingen.
För när jag sätter mig på bussen till jobbet är det av samma anledning. Precis som för flyktingen handlar det om mer än att jag behöver kläder och mat. Det har med mitt inre att göra. Mina mål, mina ambitioner. Min strävan som människa. Precis som kirurgen vill jag få betyda något. Jag vill kunna göra en skillnad för mig själv, min familj och för världen omkring mig.
Detta är så extremt viktigt för oss människor. Vi vill inte vara offer i utkanten av civilisationen. Vi vill kunna bidra och förändra. Kunna skapa och agera för det vi tror på. Vi är inte bara maskiner i behov av en viss typ av bränsle för att kunna fortsätta fungera ett tag till. Vi är andliga varelser, osynliga till stor del. Kanske till största delen. Desperationen i flyktingarnas ögon handlar om allting. Den stora bilden. Maten och kläderna är en liten bit av det. Den största delen är den som handlar om jakten på glädje, mening, trygghet, framtidstro, självförtroende, barnens skratt, partnerns möjlighet till arbete, vila, tro, kärlek och frihet.
Tidningen The Independent Twittrar träffande den 21 augusti:
”Whenever you think of migrants arriving in Europe, think of this image:”
Och vi svenska pappor förstår precis hur den syrianska pappan känner. Han från Deir Ezzor som har suttit i en läckande gummibåt tillsammans med sin familj i två timmar.
Våra barn hjälper oss att förstå.
Vi sitter alla i samma båt.
Peter Svärdsmyr
Peter har skrivit inlägg på diakonibloggen tidigare, bland annat tankar om EU-migranter. Han har också skrivit boken Att bli till som diakonibloggen har recenserat.
Temat är existentiell hälsa. Har du tankar och synpunkter? Hör av dig i en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar