Hur mår du? En vanlig fråga på en vårdcentral, men för en patient kan måendet vara ett enda trassel av oro, obehag, smärta och förvirring. Var sitter felet egentligen? Är det kroppen som gör ont, eller är det psyket? Eller är det kanske livet som gör ont, det vill säga är det den existentiella hälsan som är krasslig? Har du drabbats av ohälsa i dina meningsskapande system?
Existentiell hälsa handlar om en mer djupgående förankring i livet. Det kan inkludera en gudsrelation eller politiska eller ideologiska förhållningssätt till tillvaron. WHO definierar existentiell hälsa som en upplevelse av sammanhang, att ha tillit, att känna helhet och mening, att finna meningsbärande system för inre styrka och kraft. Vidare, att ha ett hopp, att uppleva harmoni och inre jämvikt. Och att erfara förundran.
Eftersom jag arbetar inom sjukvården presenterar sig den existentiella hälsan framför allt i relation till sjukdom och ohälsa och inte som ett komplement till övriga må bra-aktiviteter, som kakel i badrummet, rawfood-omläggningar och träningstips. Som sjuk möter man självklart stora utmaningar. Världen och tillvaron, som man tidigare kände dem, är förändrade. Kroppen förändras och likaså framtiden.
Hur bra är sjukvården på existentiell hälsa? Sannolikt inte vår bästa gren. Vi måste dock göra det vi kan för att förmedla tydlighet, begriplighet, hopp, klokskap, hanterbarhet, rimlighet och empati, och på så sätt bidra till vården av personens meningsskapande system. Jag tänker att det i mycket handlar om individens eget ansvar för egen friskvård på det existentiella planet. Sjukvården talar om att förebygga sjukdom och ohälsa genom kost, motion eller sluta röka och WHO:s definition av existentiell hälsa kan vara en ambitiös friskvårdsmall för den inre kompassen. Man vet att personer som erfar en stark känsla av sammanhang har en bättre förmåga att hantera utmaningar som sjukdom och ohälsa. Det får effekter på hur jag hanterar frågor om syfte och avsikt. Det påverkar motivation och uthållighet. Det bidrar till hur jag handskas med begrepp som mening och varför, och om avsiktslöshet är skrämmande eller inte. Det påverkar hur jag väljer mina krig och vilken självbild jag har. Har jag rätt att må bra? Är jag värd att få hjälp? Bärs jag av förhoppningar och framtidstro eller är mitt inre trasigt av misströstan och bristande uthållighet? Här får man vara lyhörd för patientens genuina behov som självklart måste få styra initiativ och åtgärder.
Men sjukvården kan inte göra allt och ska inte göra det heller. Och det är väl som en kollega en gång sa: ”Man kanske inte vill prata om Gud och meningen med livet med den som just undersökt en i ändtarmen”. Sant. Eller så vill någon det. Behovet av hälsa får vi möta tillsammans, på människors olika villkor, vare sig det är fysiskt, psykiskt eller existentiellt.
Katarina Stolt Simfors
Temat är existentiell hälsa. Har du tankar och synpunkter? Hör av dig i en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar