Det finns ett djupare och mer äkta mod än det som övervinner all ängslan. Det modet består i att våga tillåta ångesten, att försvarslös utlämna sig åt den och gå tvärs igenom den. (Wilfrid Stinissen)
”Och hur har sommaren varit?”
En vanlig fråga så här års. Den skulle kunna ställas oavsett om vi är bekanta sen tidigare eller om vi möts för första gången. Jag skulle dra lite på det och svara nå’t i stil med: ”Jodå, den har varit annorlunda…”
I sommar har jag fått ett cancerbesked. Det innebär inget mindre än att jag drabbats av en livskris. Jag fick av sjukvården ett häfte i min hand – ”Den ofrivillige resenären – en bok om din cancerresa”. Och jag blev positivt överraskad av denna lilla bok, hur den lyfter upp och pekar på de olika delarna av vår mänskliga natur. De psykiska aspekterna, de sociala och även de existentiella ges utrymme lika självklart som de fysiska.
Väntan på min operation innebar en tid av ovisshet. Jag fick en kalldusch direkt efter operationen där professorn som gjort ingreppet tog tag i min hand, såg mig i ögonen och sa: ”Du har cancer…” Detta följt av en stor lättnad ett par veckor senare: ”Vi kan inte se någon spridning.” Känslorna åker berg- och dalbana, lindrigt uttryckt. Det är inget som sitter utanpå. Nu genomgår jag en cellgiftsbehandling av säkerhetsskäl.
Jag är så tacksam för och gläds över den sjukvård jag har förmånen att ta del av. Över de tålmodiga änglarna i bussaronger som hjälpt mig tillbaka till vardagen efter det största ingrepp min kropp hittills har genomgått. Över sjukhusprästen som satt vid min sida en timme under en särdeles smärtsam dag. Över vänner och familj som ger uttryck för omtanke och förböner. Över en liten bok om cancer som inte reducerar människan till enbart föremål för en fysisk sjukdom. För det är så mycket större att vara människa.
För en tid sedan fick jag ett kedjebrev på Facebook. Jag hade gillat ett påstående på engelska om Gud, och då blev jag uppmanad att själv dela dessa goda meningar under en vecka. Oftast brukar jag inte bry mig om sådana uppmaningar men den här gången gjorde jag det. Det blev ett så tydligt vittnesbörd i min situation. När veckan var till ända samlade jag påståendena och översatte dem till svenska i en slags trosbekännelse.
För visst är det stort att vara människa. Men i det existentiella universum som jag tror på finns Någon som är större än jag, en Gud som älskar mig med allt som jag är och som är med på alla livets berg- och dalbanor.
Lotta, diakonibloggen
Temat är existentiell hälsa. Har du tankar och synpunkter? Hör av dig i en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar