Jag vet att jag fastnade för en enda rad… Mitt liv hade vänts upp och ned och det enda det handlade om just i den sekunden var ett av mina barn. Min lilla kille hade blivit svårt brännskadad och vi befann oss på sjukhuset i väntan på transport till ett större sjukhus och operation där. Jag stod vid bankomaten i sjukhusentrén och skulle ta ut lite pengar. Väl där mötte jag en vän. Jag stod där rödgråten med en oro som lyste över hela mig och fick frågan om vad som hänt. Jag berättade scenariot och fick då tillbaka svaret – Men hjälp, vilket skuld du måste leva med…
Kanske inte den mest klockrena kommentaren när hela mitt väsen skrek ut att här står jag med mitt brännskadade barn och jag har totalt misslyckats i det enda som är viktigt – att kunna skydda mitt barn…
Dialogen fortsatte och givetvis fick de följande kommentarerna en rad av kloka och inkännande tankar. Men det var ändå den första raden som berörde mig, för det var så äkta – en sån djup inre medkänsla, ett delande av just den akuta smärta som jag som förälder vid det tillfället upplevde. Ändå var mina egna tankar och reflektioner av mindre vikt, då fokus helt och fullt var att våga vara närvarande när en av mina största kärlekar befann sig i chock och i akut smärta.
Att våga lyfta fram det mest smärtsamma, att våga prata om det som i vårt liv gnager och det i livet som gör oss lyckliga gör att vi blir mer hela som människor. Det är när det bränner till, när allt ställs på sin spets, när livet obarmhärtigt gör sig påmint genom smärta och sorg som en behöver ta fram alla inre resurser, allt för att fortsätta andas och kanske för att fortsätta orka leva. Vi kommer alla obarmhärtigt nog att drabbas av olika kriser – sjukdom, död och olycka med mera. Ingen människa vandrar här på jorden utan att ha ett eget inre kaos att hantera ibland.
Existentiell hälsa handlar om detta, att våga i goda tider, mobilisera inre styrka, att våga möta de existentiella frågorna, att våga lyfta upp det själsliga måendet likaväl som det fysiska. Världshälsoorganisationens (WHO) undersökningar och nya forskningsresultat visar att den fysiska och den psykiska hälsan upplevs genom vår syn på livet som därför blir avgörande för om vi kan glädjas åt våra liv oavsett om vi är fullt friska eller inte. Just för att få må bättre som människa i både goda och mindre bra dagar vill vi lyfta fram vikten av att diskutera existentiell hälsa.
Och för att slutföra berättelsen, så mår min son idag mycket bra. Det har gått över sex år men han har ett märke på sin arm som han kommer få leva med, både han och jag…
Karin på diakonibloggen
Temat är existentiell hälsa. Har du tankar och synpunkter? Hör av dig i en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar