I sin nyutkomna novellsamling Irakisk Kristus berättar Hassan Blasim om den unge mannen David som tar med sin åldrande mor ut på en restaurang. David möter där en nervös självmordsbombare som precis är i färd att fullgöra det uppdrag han blivit påtvingad: att spränga sig själv, restaurangen och dess gäster i bitar. Det slutar med att David – mot löfte om att hans mor ska föras i säkerhet – byter plats med självmordsbombaren, spänner på sig hans bälte och slutligen trycker på knappen.
Så grymt kan evangeliets tidlösa berättelse om Kristusfiguren som ger sitt liv i någon annans ställe gestaltas när scenen flyttas till de senaste årens Irak. Samma scen skulle lika gärna ha kunna utspela sig i Syrien, Afghanistan eller något annat av de länder som människor nu flyr ifrån i stor skala.
Kanske borde de fasansfulla attentat som nyligen ägde rum i Paris, och den oro för fler liknande attentat som följt i dess spår, mer än något annat bidra till att ge oss insikt. Insikt till oss alla om hur det skräckens och våldets helvete, som slog ned i en av Europas huvudstäder, är en daglig verklighet i många av de områden som människor som söker sig hit kommer ifrån. I Hassan Blasims noveller ges, med absurd humor, förträfflig berättarkonst och fina exempel på mänskligt ljus mitt i det mest avgrundsmörka, många inblickar i hur det är att dag för dag leva i en sådan verklighet.
Katastrofens omfattning är väl känd. Och ändå obegriplig för oss som, trots förhöjda terrorhotsnivåer, lever i för många människor nästan ofattbart skyddade samhällen. Bara i Syrien har tolv miljoner människor drivits på flykt. De allra flesta befinner sig i det egna landet eller i överbefolkade flyktingläger i grannländerna. En liten bråkdel har i hopp om möjlighet till skydd och drägligt liv tagit sig Sverige. Denna lilla bråkdel av världens alla människor på flykt har samtidigt inneburit en tillströmning som i Sverige saknar motstycke i modern tid. Läget är akut och ökningen av flyktingar har skett hastigt – främst nu under hösten. Förra året var det 81 100 människor som sökte asyl i Sverige. I år beräknas det uppgå till hela 190 000.
I relation till den brutala verklighet som driver människor på flykt förefaller det närmast absurt att tala i termer av ekonomiska kostnader – i ett Sverige som aldrig i hela sin historia har varit så rikt som nu. Ändå är det många som målar upp en skarp konflikt mellan att värna den mänskliga rättigheten till asyl och att värna social välfärd för svenska medborgare. I hela den rikare delen av världen ökar sedan decennier den ekonomiska ojämlikheten. I Sverige, som tidigare var världens ekonomiskt mest jämlika land, har denna utveckling under senare år gått snabbare än någon annanstans. Men det är inte till asylflyktingar som ekonomiska medel har omfördelats i stor skala. Ett exempel som visar på proportionerna är att 1993 svarade sociala utgifter för 36,1 procent av Sveriges bruttonationalprodukt. Tjugo år senare var andelen 30 procent. Det är en minskning på sex procentenheter som i pengar motsvarar ca 240 miljarder på ett år (SCB). Detta kan jämföras med den årliga kostnaden för asylflyktingar som, enligt en år 2015 publicerad studie av nationalekonomen Joakim Ruist, uppgick till drygt en procent av BNP eller ca 50 miljarder på ett år. Med tanke på den stora tillströmningen kommer kostnaderna i år att bli högre. Men om man är orolig över nivåerna på vad som satsas på social välfärd är det knappast i första hand på asylrätten som man borde fokusera.
I Hassan Blasims berättelse ställs David inför en ohyggligt grym valsituation när det gäller vad han är beredd att göra för en annan människa. I de sammanhang som de flesta av oss befinner sig i är de val och beslut som måste fattas för att kunna hjälpa våra medmänniskor i svåra situationer oftast betydligt mindre krävande. Ofta kan vi komma förvånansvärt långt med hjälp av bara enkla omprioriteringar.
Den otvivelaktigt största och helt akuta utmaningen just nu är att bidra till att människor som sökt sig hit från sådana miljöer som dem Blasim beskriver i sin bok kan få tak över huvudet. Förutom rent tillfälliga nödlösningar söker Migrationsverket nu ”ett brett spektrum av boendeslag” där flyktingar kan få bo under den tid då de väntar på besked om asyl. Det handlar i nuläget om att få fram minst trettio platser per enhet med högst sex personer i varje rum och minst tre kvadratmeter per person. I det läge som råder efterfrågas många olika slags aktörer och anbud tas emot dygnet runt.
I evangelietexten som var i söndags träder Kristus fram i gestalen av en hemlös och menar sig vilja kunna säga till oss att: ”Ni tog hand om mig”. Vad är Svenska kyrkan – den efter staten största organisationen i Sverige – beredd att bidra med i krismedvetenhet och handlingskraft i detta akuta läge där fokus mer än på något annat ligger på att få fram boendemöjligheter? Många församlingar tar ett stort ansvar idag. De skulle sannolikt kunna bli fler.
Tomas Fransson, teologie doktor och präst i Svenska kyrkan
Lämna ett svar