Han är tio år och har mörkbruna pigga ögon. Jag möter honom på ett språkcafé och orden i rubriken är hans svar på frågan om vad han vill bli när han blir stor. Han är klart yngst i sammanhanget men han pratar glatt med de vuxna runtomkring. Mest på arabiska, men han och jag kan kommunicera hyfsat på engelska och svenska. Han har varit i Sverige i fyra månader och bor och går i skolan i det lilla samhället.
Det är premiär för mig på språkcaféet och jag försöker ta in atmosfären. Vi är drygt tjugo personer runt ett stort fikabord och ungefär hälften är nyanlända i Sverige. Alla utom tioåringen kommer från det närliggande asylboendet, och som jag uppfattar det är de alla muslimer från Syrien. Att komma till ett språkcafé i en kristen kyrka är uppenbarligen inget problem.
Snett emot mig sitter ett ungt par. Kvinnan ler vänligt och pratar gärna engelska. Hon berättar att de kommer från Damaskus, där hon arbetade inom IT och hennes man med ekonomi, varvat med studier för dem båda. Hon visar i sin telefon bilder på sina släktingar för sin bordsgranne – en svensk kvinna som inte talar engelska men ändå förstår släktskapen.
Denna verksamhet drivs på frivillig basis. Ett antal eldsjälar, flera av dem pensionärer, utgör stommen. En kvinna säger: ”Jag kan ingen engelska men jag kan diska.” Dessa frivilliga turas om att bjuda på fikat. En kvinna som tidigare kommit från Syrien och som bott några år i samhället är en ovärderlig länk och tolk i arbetet. Hon har på asylboendet etablerat många kontakter och bland annat driver hon ett stickcafé för kvinnor.
Efter fikat blir det lektion. I frivilligstaben finns två pensionerade lärare som denna kväll undervisar om regelbundna och oregelbundna verb i den svenska, rätt snåriga, grammatiken. Det blir också prat om adventsljusstakar och julgranar. Dessa lärare åker också regelbundet till asylboendet och undervisar där. Till språkcaféet är det bara några i taget som kan åka.
När kvällen är över känner jag mig lite varmare inombords. Detta handlar om både kulturmöten och generationsmöten. Jag har träffat människor som visat en glädje över nya möjligheter i ett nytt land. Jag har mött andra som vill vara en del i varmt bemötande och integration. Denna verksamhet är fantastisk. På sitt sätt unik eftersom människor är unika. Men många många liknande verksamheter pågår runtom i Sverige denna höst och vinter. Det ger hopp. För tioåringar med framtidsdrömmar och för alla som vill göra det vi kan. Trots ett hårdare samhällsklimat och trots frustration över åtstramad flyktingpolitik. Som adventsstjärnor i mörkret.
Lotta, diakonibloggen
Vi fokuserar på flyktingar – möten och berättelser. Vill du dela erfarenheter? Skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar