Skilda världar. Ständigt påminns jag om den verkligheten. Då jag lever min dag, möter människor i den, nära och långt borta. Obarmhärtigt slår sanningen mot mig. Förutsättningarna för det goda livet ser så olika ut för oss människor. Det goda liv som jag önskar varje människa skulle få del av.
Ingen av oss är som bekant en ö. Vi påverkar naturligen varandra, i sättet att tänka och vara. Majoritetens tänkesätt blir så lätt vårt, när vinden blåser åt ett håll krävs det mycket för att gå i motvinden. När värderingar förskjuts och majoriteten drar nya slutsatser så krävs så mycket mer för att stå upp. Osäkerhet smyger sig på. Vision eller realism? Är allt egentligen psykologi? ”Vill vi så kan vi” i öppen strid med ”vi måste inse”…
När Sveriges regering för någon månad sedan gjorde vad somliga kallade en helomvändning och andra benämnde en anpassning till rådande verklighet, så lade sig ett dis av osäkerhet och tvehågsenhet över generositetens Sverige. Så bräcklig är viljan till omsorg och barmhärtighet. Vi skall vara försiktiga med att moralisera över oss själva, över vårt land, över vår regering, över alla makthavare som plötsligen greps av den stora tvekan. Hållningen ”vi kan inte ta emot hur många som helst” tenderar att ta överhanden. Angela Merkels ord ”kunde vi rädda bankerna, så kan vi rädda mäniskor på flykt” tappade liksom kraft…
Realismens kyliga vind drar in. Vi måste se till att erbjuda ett värdigt och rimligt mottagande. Skilda världar slår till med all kraft. För vad är aldrig så spartanska lägenhetsinredda bilhallar i jämförelse med livet i ett tröstlöst och hopplöst flyktingläger i konflikthärdens närhet? Antagligen ett himmelrike, i vart fall möjlighet till överlevnad och embryo till hopp. Utmaningen är väl snarast förväntningarna på vad livet här skall innebära och vara – för oss som redan lever här i överflödet och för människan som kommer hit till överflödet – snarare än vad som är möjligt eller omöjligt i ett stort och glest befolkat land?!
Om jag skall dela med mig av min rikedom, om min välfärd, trygghet och vardag påverkas av att människor på flykt kommer till mitt land och min stad, om min möjlighet till arbete och inkomst påverkas, om jag plötsligen skall dela med mig på riktigt; vad händer med mig då? Slaget handlar om vår vilja till barmhärtighet. Fortfarande gäller ”kunde vi rädda bankerna, kan vi rädda människor på flykt”. Vill och vågar jag avstå rikedom och trygghet?
O vad det kostar på att inse djupet av orden ”en värld och en mänsklighet”! Då muren mellan de skilda världarna rivs ner och vi gör verklighet av ”det vackra”. Orkar jag med att förvandla skilda världar till en värld? Orkar jag med ”en mänsklighet”? Denna bön är min inför den flyende familjen i krubban: Låt mig vilja en värld, låt mig vilja en mänsklighet.
Hans Boeryd, kyrkoherde Svenska kyrkan Jönköping
Vi fokuserar på flyktingar – möten och berättelser. Vill du dela erfarenheter? Skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta, diakonibloggen
Lämna ett svar