Världen brinner och människor flyr. Oskyldiga män, kvinnor och barn springer för sina liv, lämnar sina nära och kära. De flyr från krig för att söka fred. Över landsgränser, till länder som de hoppas kan ge skydd. Trygghet. Ett värdigt liv. Några blir dödade i flykten, drunknar i havet eller tar sitt sista andetag när syret tar slut på en överfull båt. Andra överlever flykten, överlever färden, kommer till en fast hamn. Till Sverige.
Vi befinner oss i gränslandet. Hör signaler om kris och systemkollaps. Ser poliser som gör ID-kontroller och nekar människor att passera. Blir varse om ett regeringsförslag; stramare flyktingpolitik och begränsat uppehållstillstånd. Kanske intalar vi oss att det är det bästa för Sverige. Kanske tänker vi att ”vi måste ta hand om oss själva innan vi kan hjälpa andra”. Kanske fastnar vi i tvivel om vad som är rätt och fel.
Det kan verka hopplöst men vi på diakonibloggen tror inte att det är det. Vi tror att svaret på frågan om rätt eller fel finns inom oss själva. Att vi måste söka sanningen i våra hjärtan. Att det är vi som inte behöver fly som kan göra skillnad. Vi som bor i ett land där det inte faller bomber, där våra barn får gå i skolan och växa upp i frihet. Vi som har råd att ha drömmar och ideal. Vi som har möjlighet att välja.
Vi kan välja att vara den barmhärtige samariern men vi kan också välja att vara en av dem som blundade för den skadade mannen. Vi kan välja att öppna dörren och släppa in en medmänniska i nöd, dela det bröd och utrymme vi har. Eller så kan vi välja att stänga, låsa, dra ner rullgardinerna och hoppas att vi slipper fler knackningar. Förtränga att den som nyss behövde vår hjälp nu famlar i mörkret. Kvar i den livsfarliga kylan utanför.
Vi kan välja att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Vi kan välja att samla oss för att finna gemensam kraft med andra. Vi kan välja att kämpa hårdare för säkrare flyktvägar och bättre integration. Vi kan välja att inse att de människor som kommer hit kommer att bidra till den svenska välfärden om de får en chans att komma in i samhället.
Vi kan ställa oss frågan, vad hade Jesus gjort? Vi tror att de flesta av oss bär på svaret.
Vi tror att det är många fler än vi som vill vädja till politiker – Låt inte medmänskligheten i Sverige ta en paus!
Håller du med? Dela gärna inlägget vidare!
Läs gärna mer om Svenska kyrkans reaktion på regeringens förslag ”Ge förföljda en fristad i Sverige”
Karin och Lotta på diakonibloggen med ett stort tack till Gabriella Fäldt för hjälp med texten.
Lämna ett svar