Sommaren 2014 kom en ung kvinna från Afghanistan med sina fyra barn till min församling där Migrationsverket har lägenheter för ca 80 flyktingar mitt ute på landsbygden utan lysande kommunikationsmöjligheter och affärer. Kvinnan, M, var mycket tystlåten och tittade oss inte i ögonen och barnen var till en början väldigt stillsamma. Med tiden kom barnen igång och började leka och interagera med andra och när de tre äldsta började skolan lärde de sig svenska med rekordfart och talar idag obehindrat svenska och ligger faktiskt före många svenska klasskamrater i alla ämnen, inklusive svenska språket och läsförståelse! Det tog längre tid att komma innanför skalet på deras mamma, som alltid fått lära sig att en kvinna är som en möbel, som finns redo i bakgrunden.
Idag, nästan två år senare, tar M mer för sig och vågar berätta om kvinnors liv i hemlandet, där hon ändå hade turen att som mycket ovetande 16-åring bli bortgift med en snäll man. Anledningen till att hon inte är kvar i hemlandet, där hon hade ett – med landets mått mätt – bra liv innanför lägenhetens väggar med en snäll make som bara hade en fru, är att hennes make sommaren 2011 försvann när han jobbade i Kandahar, ett talibanägt område där många har försvunnit. Efter ca två år av sökande beslöt svärföräldrarna att hålla en slags minnesstund, och efter de 40 dagarna av sorg beslöt de att M skulle giftas om med sin makes äldre halvbror, som redan var gift. Hon ville inte utan vände sig till sin far, som lovade att hjälpa henne. Detta sågs inte med blida ögon och det blev slagsmål mellan hennes pappa och svärfadern, då denne ville ta de fyra barnen. Barnen är enligt lag mannens familjs ägodelar. M:s pappa tog omedelbart sin dotter och sitt barnbarn till sin affärsvän i Pakistan och under ca en månad ordnade han med en smugglare, som via pass tog familjen till Sverige och dumpade dem här. Väl framme försökte M kontakta sina föräldrar men ingen svarade, så hon ringde sin farbror som berättade att hennes far mördats på grund av henne och att hon aldrig får ta kontakt med dem igen.
Eftersom M inte har några id-handlingar och inte har någon familj som kan styrka hennes historia har Migrationsverket valt att behandla henne som icke-trovärdig, något som tyvärr ofta sker i fall som detta, och eftersom hon inte är trovärdig föreligger inget skyddsbehov utan hon ska återvända till det manliga nätverk som ska ta hand om henne och barnen enligt landets sed. Samma nätverk som hon alltså har flytt ifrån, för att hon inte vill bli bortgift en gång till.
Migrationsverket har invändningar mot att M inte själv aktivt deltog i sökandet efter maken, men som kvinna har hon inte ens fått besöka sina egna föräldrar utan eskort och heltäckande slöja och dessutom med tre små barn att ta hand om och ett fjärde på väg. Man invänder mot att inte pressen skrivit om försvinnandet, men en svensk journalist som arbetat i landet har berättat för mig att man inte skriver om sådant i tidningarna, det är vardagsmat. Man invänder mot att hennes far inte började medla med den andra familjen utan sände bort sin dotter. Jag tycker det är rätt uppenbart att han visste att det inte fanns en enda juridisk chans att M skulle fått behålla barnen och att han när hon var i säkerhet tänkte medla så att familjerna skulle kunna lägga detta bakom sig. Migrationsverket invänder mot att M har varit så tystlåten och inte argumenterat mer. Själv har hon upplevt det så oerhört svårt att för första gången i sitt liv tala inför främmande människor. Hon säger att hon idag efter denna tiden i Sverige, där hon förstått att män och kvinnor kan ha samma värde och att hon duger trots sitt kön, hade kunnat berätta mer frimodigt, men det lyssnar Migrationsverket inte på.
M är helt övertygad om att hennes liv är i fara om hon tvingas återvända, att barnen kommer att fara illa och att dottern kommer bli bortgift tidigt. M vill att hennes dotter ska få rätten att välja sin framtid själv, om hon vill gifta sig och med vem, om hon vill bära slöja eller ej och ha rätten att utbilda sig till det hon drömmer om. Jag tycker det är absurt att sända denna välanpassade positiva familj tillbaka till ett så oroligt land som Afghanistan där en kvinna är så lite värd och att det är sorgligt att vår invandringspolitik har blivit så hård. Vi har så klart kontakt med jurister som försöker att göra en ansökan om verkställighetshinder, men det känns rätt mörkt. Är det någon som har tips och råd till oss? Hör gärna av er i så fall, och be gärna för familjen och alla andra i liknande situationer,
Mia, präst
Har du tips eller råd till Mia, maila oss på diakonibloggen, diakoni.se@gmail.com, så vidarebefordrar vi detta!
Vi fokuserar på flyktingar – möten och berättelser. Vill du dela erfarenheter? Skriv en kommentar eller maila. /Karin & Lotta
Lämna ett svar