Till innehåll på sidan
diakonibloggen

Vikten av att försonas med hur det är

Sommartid är lästid för många av oss. Också denna sommar delar vi på diakonibloggen med oss av några bokrecensioner.

Bok nummer fyra är När livet stramas åt skärps blicken av Sofia Camnerin, Verbums förlag 

Skärmavbild 2016-08-03 kl. 21.09.59Barn är inget man skaffar, det är något man får. Som en gåva, på barnets villkor.

När Sofia Camnerin och hennes man fick sitt första barn förstod de snart att allt inte var så som de förväntat sig, så som det brukar. Sonen ville inte äta. Han var slö och skrek ofta panikartat. Några år senare fick han sin första neuropsykiatriska diagnos.

I boken ”När livet stramas åt skärps blicken” skriver Sofia Camnerin engagerat och personligt om livet med ett barn som inte är som andra barn. Inte om ett dysfunktionellt barn, utan om ett barn med funktionsvariationer. I boken benämns barnet som ”mitt underbara barn” och författaren lyckas på ett fint sätt vara personlig utan att det känns utlämnande. Berättelser om särskilda händelser, som den gången sonen får ett våldsamt utbrott, försätter omgivningen i akut fara och åker med polistransport till psykakuten, varvas med resonemang kring förhållningssätt till psykiatriska diagnoser och samhällets förmåga och ibland oförmåga att handskas med dessa.

Camnerin beskriver hur livet med ett barn med särskilda behov ställer särskilda krav på familjen och omgivningen. Hur oron för nya utbrott kan lägga sig som en filt över stämningen i familjen, och hur man som förälder får kämpa med att få yrkeslivet att gå ihop med behovet av att ständigt finnas till hands för barnet, utan att det för den skull allt för mycket går ut över barnets syskon. Här finns också lättnaden över att ha hittat en, åtminstone just då, fungerande medicinering som efter en kaotisk period låter ”det underbara barnet” återupptäcka lekens glädje.

IMG_0989Sofia Camnerin är teologie dr och biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan och gudstron och det teologiska resonemanget finns som en parallell röd tråd boken igenom. Författaren återkommer till vikten av att försonas med hur det är även efter svåra upplevelser.

”Att leva med ett barn som fått neuropsykiatriska diagnoser innebär att livets kontraster blir än tydligare. Ibland tänker jag att både kärleken och smärtan förstärks.”

När livet stramas åt skärps blicken rör både till skratt och tårar och innehåller mycket klokskap. Även föräldrar till barn som kanske befinner sig mer mitt i fåran kan känna igen sig i mycket av det boken beskriver. Som den gången Sofia Camnerin och sonen sitter på psykakuten efter en omstörtande händelse och sköterskan pekar på frysen och meddelar att den är full av Piggelin och det bara är att ta för sig. Ibland är glass den bästa medicinen.

Axel Dahlin

 

Kommentarer

Ett svar till ”Vikten av att försonas med hur det är”

  1. Profilbild för villacalifornia

    Men vilket inlägg…
    Ja, jag vet hur det är med detta.
    Min bror är utvecklingsstörd från en virus som drabbade hjärnan när han var ett spädbarn.
    Min mor var född i Tyskland under kriget och min far var född i Sverige.
    Ett Nazisvin och en landsförrädare får ett barn, och de straffas på detta sätt.
    Ja, fördomar ändras inte och med sociala medier förstärks de….

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *