En bro till framtiden

Sommartid är lästid för många av oss. Också denna sommar delar vi på diakonibloggen med oss av några bokrecensioner.

Bok nummer fem är En bro till framtiden om förlust, sorg och bearbetning av Göran Gyllenswärd, Libris förlag

Boken kan med fördel användas av den som leder en sorgegrupp, men kan även läsas enskilt av den som drabbats av sorg och förlust.

Boken är indelad i tre delar: Del 1. Det blev så tomt, Del 2. Att sörja på sitt sätt och Del 3. Vi minns och tar med oss.

Jag upplever boken som lättläst, trots att den handlar om hur livet förändras, blir tomt och kanske känns meninglöst, när sorgen drabbar en människa. Den är skriven i korta avsnitt och med tänkvärda citat däremellan.

Del 1 handlar om den omedelbara förlusten. Sorgen efter den eller det man mist. Om sorgens olika faser, om glädjen som försvann och hur man i små steg kommer vidare. Om vänners betydelse, om att bli sedd, lyssnad på och bekräftad.

Del 2 handlar om att vi sörjer olika. Det kan bero på hur vi är som människor, vem eller vad vi förlorat, om förlusten var väntad eller oförberedd. Vissa av oss reagerar starkare än andra, vissa reagerar inte alls så kraftfullt. Ibland oroar man sig för att man inte sörjer på rätt sätt, men sorgen har många ansikten. En insikt som jag tror är viktig att förmedla till sörjande. Det finns inget rätt eller fel. Vi är människor och vi är olika och vi reagerar olika.

Del 3 handlar om att gå vidare. Livet går vidare, trots allt. Och vi som är kvar måste leva vidare. Vi måste försöka hitta en väg till en ny mening i livet. Vi måste försonas med sorgen. För sorgen försvinner inte, men den förändras. Sorgen får inte bli en återvändsgränd. Arbetet i sorgen är att komma ihåg, att göra en berättelse, att vårda minnena, att leva vidare.

Att leva i sorgens olika faser kan vara som att gå på en bro. En bro där vi går åt två olika håll. Vi behöver sörja, minnas det som var, behöver få tänka på och längta efter den eller det som vi mist, men vi måste också gå på bron åt andra hållet. Det kan ta lång tid, men plötsligt en dag har vi kommit över och det går att känna glädje inför framtiden igen.

Kerstin Carlsson, diakoniassistent, Bredaryds pastorat.