Jag har en dröm. Min dröm handlar om ett samhälle där det är lika naturligt och självklart att prata om att man har brutit sin själ, det vill säga drabbats av psykisk ohälsa, som att man har brutit ett ben. Jag längtar efter den dagen då det inte ska vara skamligt eller tabubelagt att berätta om sin depression, sin ångest, sin ätstörning eller missbruksproblematik. Jag längtar efter den dagen då vi inte viskar när vi pratar om psykisk ohälsa. Och mest av allt längtar jag efter att vi slutar att skämmas över vår svaghet, trasighet och knasighet oavsett om den gäller vår kropp, vår själ eller vårt själv.
Jag drömmer om ett samhälle där hela vårt jag får plats, ett samhälle där ingenting av det som är vi behöver stå i skamvrån. Ett samhälle där vi inte skäms över att vi är människor, utan att vi är stolta – även över det som gör ont och går sönder. Utan vår skörhet och svaghet skulle vi inte vara människor utan maskiner. Det är en kombination av en människas känslomässiga sårbarhet och stressande händelser hon möter i livet som bidrar till psykisk hälsa och ohälsa. På samma sätt som vi kan vara bensköra kan vi vara själsköra. Precis som en benskör människa lättare bryter benen, bryter en själskör person lättare sin själ.
Den känslomässiga sårbarheten finns i mig, den finns nedlagd, nedärvd. Ändå trodde jag aldrig att jag var en av dem som skulle drabbas av psykisk ohälsa. Jag tänkte: ”Det kommer aldrig att hända mig.” när jag hörde talas om en elev som hade drabbats av ätstörningar när jag gick på högstadiet. Men när min sköra själ fick sig ett knytnävsslag i samband med mina föräldrars skilsmässa, hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Jag tillhör den fjärdedel av befolkningen som drabbats av psykisk ohälsa.
På samma sätt som det finns kryckor för brutna ben finns det kryckor för brutna själar. För att kunna få hjälp och stöd måste vi våga prata om våra brutna själar och be om hjälp. Problemet är inte att vi har problem; problemet är att vi inte söker hjälp för problemen. I världens mest individualistiska land Sverige är vi dåligt tränade i att ta hjälp av andra. Vi uppfostras till att klara oss själva och när livet är tufft ska vi försöka fixa det på egen hand – ”Kan själv!” Men faktum är att vi kan mycket mer tillsammans än själva. Livet blir lättare att bära när vi bär det tillsammans. Delade problem förminskas, på samma sätt som delad glädje är dubbel glädje.
”Om var och en av oss skulle bära våra liv i en genomskinlig platskasse, skulle ingen vilja byta med någon annan.” (Hillevi Wahl). Vi får alla vår beskärda del av knytnävsslag i livet. Vi kommer aldrig att bli fria från problem, kriser och sjukdomar. Det finns ingen väg förbi, men det finns vägar igenom. Jag kommer att få leva med mig själv och min själsliga skörhet hela livet. Men jag är inte ensam. Tillsammans delar vi livets utmaningar och påfrestningar. Vi möter både härliga och besvärliga; soliga och sotiga dagar. Livet är som en hallonlakritsskalle – både rött, sött och gött och mörkt, svart och jobbigt. Samtidigt.
Psykisk hälsa innebär bland annat att vi har redskap till att hantera vanliga påfrestningar. Mina bästa och svåraste redskap är ärlighet och relationer. I den skamliga tystnaden och ensamheten växer problemen, men om vi vågar träda fram ur skamvrån, vara sanna och be om hjälp förminskas de. Börja träna dig på att vara sann med vad du tänker, känner, vill och längtar efter. Försök att sätta ord på vad du upplever. Om du inte kan skriva eller prata om det, använd andra kreativa språk som bilder, musik och dans. Försök att omge dig med människor som kan bära livet tillsammans med dig och gärna med olika typer av personer som kan fylla olika slags funktioner.
Vi behöver varandra för att leva och ta oss igenom livet. Låt oss göra allt vi kan för att underlätta livet för varandra och vara varandras kryckor. Social tillhörighet och goda relationer bidrar till bättre psykisk hälsa, det ger en känsla av syfte, mening och sammanhang och kan till och med förlänga livet. Den ofrivilliga ensamheten är ett av de största hoten mot hälsan, ja, en större riskfaktor än stillasittande och fetma och en lika stor riskfaktor som rökning och missbruk av alkohol. När vi inkluderar varandra, när vi ser och bryr oss, när vi frågar: ”Hur mår du? Finns det något jag kan göra?”, när vi lyssnar, när vi hjälper varandra praktiskt och konkret i vardagen, när vi visar medmänsklighet och medkänsla kan underverk ske. Låt oss hjälpas åt att ge varandra hopp om livet.
Ingen människa har dött av för mycket kärlek och omsorg.
Cajsa Tengblad, hälsopedagog, coach, föreläsare och författare
Diakonibloggen har tidigare recenserat hennes bok ”Tillsammans är det nya själv”
Vi har nu lämnat september och diakonins månad, men vi fortsätter temat barns och ungas psykiska ohälsa på diakonibloggen lite till. Läs gärna gästbloggarnas tankar, dela med dig av dina reflektioner via mail till diakoni.se@gmail.com eller skriv i en kommentar vad du tycker. /Karin & Lotta
Lämna ett svar