Knyttets kamp

”…Så gick det lilla Knyttet ut på stranden
och fann en snäcka som var stor och vit,
han satte sig försiktigt ner i sanden och tänkte
o så skönt att jag kom hit,
och lade vackra stenar i sin hatt
och havet var så lugnt och det blev natt.
Långt borta var hemulerna med stora tunga steg
och Mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg.
Och Knyttet tog av sig skorna och han suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?…”

Så skriver Tove Jansson i boken ”Vem ska trösta Knyttet?”

Jag är Knyttet. Stenarna i hatten är mina korta, hypomansika perioder. Det är rörigt och härligt, men också knöligt och lite obekvämt men inte så farligt. Mårran är mina depressiva perioder. Stor och farlig. Kall och färglös. Hemulerna är mina nära och sjukvården. Dem som jag under mina depressiva perioder försöket undvika och hålla på avstånd, men som finns där med stora varma famnar och som står kvar när kylan och faran kommer.

Jag har nyligen fått veta att allt detta har ett namn. Bipolär sjukdom typ 2. Visst är det bra att veta vad det jag så länge levt med är. Men jag är också stämplad. Jag har en psykisk sjukdom. Jag har två barn och ett tredje på väg. Hur kommer de att påverkas av sjukdomen? Kommer någon av dem också ha den?

Frågor snurrar i huvudet. Men jag kan inte få några svar på dem än. Jag vet inte inte hur framtiden ser ut. Men jag vet att just nu måste jag ta mina mediciner. Både den mot stenar i hatten och den mot Mårran. Jag måste försöka lära mig hantera och kontrollera alla mina sinnesstämningar. Jag måste kämpa.

”…Där går ett ensamt troll, ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor…
Långt inne mellan bergen hördes Mårrans hemska rop
och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög Knyttet upp och stampade och sa
nu är jag mera arg än rädd och det är ganska bra…
…Nu tystnar allt, nu slocknar ljusen,
där sitter Mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och Knyttet sa: det här blir inte lätt
för Mårran är det värsta jag har sett.
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i Mårrans kalla svans
och Mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt Skruttet och såg på när Knyttet slogs…”

Jag ska försöka plocka bort några stenar ur min hatt. Ensam kommer jag inte klara det. Men mina Hemuler ska hjälpa mig. Och tillsammans med andra Knytt och Skrutt ska jag kriga mot Mårran.

Sofia Lönander

Vi har lämnat september och diakonins månad, men vi fortsätter temat ungas psykiska ohälsa på diakonibloggen lite till. Läs gärna gästbloggarnas tankar, dela med dig av dina reflektioner via mail till diakoni.se@gmail.com eller skriv i en kommentar vad du tycker. /Karin & Lotta