Jag heter Karin. För några månader sedan började jag på Diakonprogrammet på Utbildningsinstitutet i Lund. Jag tänkte under året bjuda på några inblickar in i vår värld för er som är intresserade av hur vi har det.
Utbildningen flyttade 2014 från våra fem diakoniinstitutioner runt om i Sverige till Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Lund och Uppsala. Ett av syftena med det var att samla studenter på diakon-, präst-, kyrkomusiker- och pedagogprogrammen under samma tak för att vi skulle kunna läsa vissa kurser ihop och få förståelse för varandras inriktningar. Vi är indelade i gudstjänstgrupper över utbildningsgränserna som har ansvar för mässor och gudstjänster under veckan. Än så länge trivs jag oerhört bra. Jag har ju läst många år på både universitet och högskola, men kvalitén här överträffar allt jag förut mött i den akademiska världen.
Vem är då jag?
Jag är uppvuxen i Göteborgs stift och har just återvänt till mina hemtrakter efter femton år i Stockholm. Jag och min man Joakim har två barn, Samuel 7 år och Doris 4,5 år. Året som gått har mest handlat om att landa i vår nya miljö, hjälpa barnen att komma till sin rätt i skolan och att knyta nya och gamla vänskapsband i vår nya miljö. Naturligtvis var det inte alls självklart för mig att välja en situation där jag åker till Lund måndag morgon och låter min man ta hand om barn och hem tills jag kommer hem torsdag kväll. Hade det inte varit för min man hade jag aldrig varit här. Han stöttar mig i allt, enligt devisen “happy wife, happy life”. Faktum är att det har blivit mycket bättre än jag nånsin kunnat hoppas på. Efter sju intensiva år som småbarnsmamma, där jag definierat egentid som att gå på toa med låst dörr, hade jag närapå tappat kontakten med min inre röst. Nu får jag be två gånger om dagen och fira mässa två gånger i veckan. Jag får läsa en massa spännande ämnen, och när jag inte orkar läsa mer kan jag välja mellan att gå ut och ta en öl med mina vänner eller krypa upp i min alldeles egna säng och ha fjärrkontrollen för mig själv. Men ve den lärare som drar över tiden på torsdag klockan tre. Då vibrerar klassrummet av hemlängtan och vi vill inget annat än att sätta oss i bilen hem. Väl hemma är det kärt som aldrig förr, och jag kan vara mycket mer närvarande i nuet med mina barn än vad jag mäktade med innan. Jag hoppas ni vill följa med på min resa under året. Det händer en hel del spännande här…
Karin Piläng, diakonkandidat, Göteborgs stift
Lämna ett svar