Valborg. Jag stiger ur bilen i Skärstaddelen norr om Huskvarna. Våren jublar. Och lövsångaren möter mig. Sveriges vanligaste fågel. Ungefär 13 miljoner par räknar man med. Mycket pippi blir det.
Naturen är så vist inrättad, hör man ibland. Själv är jag fascinerad och förundrad – ja, vördnadsfull. Inte minst i vårtid.
Lövsångaren till exempel – för att fortsätta med vår lilla oansenliga vän – lyckas med hjälp av sinnrika, medfödda kompassfunktioner och en formidabel förmåga att hushålla med energireserven mästerligt navigera från sina sommarmarker i arktiska utkanter till ekvatorns värme. Ordet under kommer för en.
Det kan inte vara en slump. Det måste finnas en högre arkitekt. En intelligent designer för att åstadkomma något så otroligt. Säger en del troende och pekar på den så visa naturen.
Men vist inrättad? Det vete fåglarna.
För nog är Afrikasemestern varm så det räcker för lövsångaren. Om än inte helt behaglig med tropikernas ormar, rovfåglar och parasiter. Än värre dock: resan dit. Och därifrån. 700 mil si så där, enkel resa. Ingen myscharter direkt. Östersjön först, hela kontinenten därefter, sedan över Medelhavet, vidare genom Saharas öken. Mil efter mil. Och så, efter några månader i söder, tillbaka hela vägen igen. Man kan bli matt för mindre. Det blir lövsångarna också. De som överlever vill säga. Runt en av fem. Många miljoner döda lövsångare. Bara från Sverige.
Men arten klarar sig alltså. Och det bra. Antalet lövsångare är så många att de räcker till.
Jag såg den oändlige, allvetande och allsmäktige Guden på ryggen, då Han gick fram, och jag hisnade! Jag spårade efter Hans fotsteg över naturens fält och märkte uti vartenda, även dem jag näppeligen kunde skönja, en oändlig vishet och makt, en outrannsaklig fullkomlighet.
skriver Carl von Linné.
Lövsångaren skulle knappast hålla med. För särskilt god har ju en eventuellt allsmäktig gud inte varit mot denna lilla gynnare. Men så hade inte heller Linné pejl på evolutionen; Darwin föddes några årtionden efter att han gått ur tiden.
Ändå förstår jag något vår store småländske naturson. För jag kan känna detsamma. I soluppgången. I harsyrans underbara blomma. I koltrastens flöjtande en morgon i mars. I vitsippspraktens överflöd. En kraft, en styrka. Något bortom. Något att vila i.
Men en god och allsmäktig detaljskonstruktör? Nej, glöm det. Inte bara lövsångarens vådliga liv talar emot. Fästingen, malariamyggan, kolerabakterien och ebolaviruset är faktiskt också delar av naturen.
Ändå: kanske finns hen trots allt där någonstans? En gud vi blott kan ana, till exempel en morgon då naturen fylls av lövsångarnas lätt vemodiga strofer.
Erik Lindfelt
Frilansjournalist i Jönköping och bland annat författare till ”Mellan Gud – vandring i andliga landskap”
Vad, vem, hur är Gud? Vi är nyfikna på vilken gudsbild du bär på. Vi får läsa inlägg från gästbloggare och hoppas att du också vill dela med dig av dina tankar och reflektioner – skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar