”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.” Redan efter första meningen i trosbekännelsen är det något som skaver. Jag tror det har med Gud att göra. Eller snarare känslan att det inte har så mycket med Gud att göra utan om något om beskrivningen av den Gud som vi som kyrka och kristna gemensamt tror på.
Dagen jag prästvigdes sa jag personligen ja till denna bekännelse men ändå är det något som skaver. Kanske handlar det om det som gör att människor så ofta inte säger sig vilja läsa med för ”vi kanske inte tror på allt som står där i”. Nu som så många gånger tidigare får vi berätta att detta är vår kyrkas bekännelse och inte varje enskild troendes. Den kyrkan tål att inte alla håller med om allt och att det finns utrymme för tolkning. Ändå har jag sagt mitt ja till denna bekännelse. Därför får jag anta utmaningen att försöka hitta Guden där bakom alla ord som stockar sig i halsen på mig.
I första meningen återfinns två maskulina bilder av Gud; en manlig förälder och en man som skapat allt. Där har vi anledningen till mitt problem. Att beskrivningen av Gud handlar om kön. Men inte bara kön utan det manliga könet kopplat till makt (allsmäktig). Det är lite för tydligt att dessa ord skrivits av män och därför har Gud också blivit man. Men den Gud jag tror på är på ett annat sätt. Det finns ett bibelord som betytt mycket för mig i min förståelse av den Gud jag tror på. Det är Paulus ord till församlingen i Korinth. ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” Däri finns spegeln som hjälper mig. Den gåtfulla spegeln som för var och en av oss visar en Gud som på något vis är vår avbild och vi Guds avbild.
Det manliga idealet av makt var en spegelbild av den tidens människa (man) men i dag ser världen annorlunda ut och därför också Guds spegelbild. Vi människor projicerar oss själva på den Gud som vi tror på och det skapar vår bild av Gud. Vi är ju alla skapade till Guds avbild. I den positiva tolkningen är det en god egenskap, att vi har en Gud som vill oss väl och följer oss i sitt sätt att vara utifrån vem jag är. En självklarhet i en tro där Gud själv blivit människa. Men det negativa är att vi ska skapa bilder av Gud som bara är till min egen fördel och till många andras nackdel. Om jag då tror på en Gud som är allas avbild, hur går det ihop? Den Gud jag tror på är större än bilden vi alla skapar. Gud är den Gud är, alltså en spegel som vi alla kan spegla oss i för att hitta vår avbild i Gud och Guds avbild i oss själva. Denna avspegling är min egen Gudsbild. En bild som ingen kan ta ifrån mig och som får konsekvenser för mig själv och för andra i min omgivning. I alla de bilder som Bibeln och historiens människor gett oss får vi försöka navigera för att hitta sättet som Gud finner en relation till just oss. Min största rädsla är att jag och andra ska bli säkra på vem Gud är. Jag är övertygad om att Gud är både mycket mer och annorlunda än min och andras gudsbilder. Den gåtfulla bilden får jag nog leva med tills vi möts ansikte mot ansikte.
Vad, vem, hur är Gud? Vi är nyfikna på vilken gudsbild du bär på. Vi får läsa inlägg från gästbloggare och hoppas att du också vill dela med dig av dina tankar och reflektioner – skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar