Före sommaren hade vi på Diakonibloggen temat gudsbilder. Diakon Åsa som arbetar i Skara delar med sig av sin bild och om verksamheten på Diakonihuset planeten:
Vad, vem, hur är Gud?
Gud, min högre makt, en kraft, treenighet, en intelligens, en hon, en han, en person, min vän. Är det summan av allas beskrivningar som är Gud eller finns det bara en beskrivning som är den exakt rätta? Eller är Gud omöjlig att omfatta?
För fem år sedan startade Diakonihuset Planeten i Skara, utifrån att det fanns ett stort behov av mötesplatser för vuxna (inte ålderspensionärer) daglediga i Skara. Utgångspunkten var att Svenska kyrkans diakoner mötte många med ekonomiska och sociala behov. För att kunna möta behoven behövdes ett samlat grepp. Vi bildade en ekumenisk förening och startade enkelt i Missionskyrkans undervåning. Det fanns redan från början ett litet ”manifest”, vad vi ville och vad vi var.
Planeten vill vara ett växthus där alla får plats. Hit kan man komma för att få vatten, värme och näring. Men här måste vi också ansa, klippa och ibland staga upp varandra.
En grundtes är att alla är starka ibland och svaga ibland. Hos oss finns inte starka volontärer som hjälper svaga gäster. Hos oss kan man pendla mellan att vara svag och stark. Vi uppmuntrar våra volontärer att ibland komma in och vara gäst och vi uppmuntrar våra gäster att ibland rycka in och vara volontär. Det gör att det är fritt fram att växa och ta för sig, ta egna initiativ och bli ledare för en aktivitet även om du är gäst. Men det kan också vara så att du börjar som volontär men av olika anledningar inte orkar och istället behöver bli ompysslad och vara gäst under en kort eller lång period.
Till Planeten kommer många olika människor. De har egentligen bara en sak gemensamt; de är alla lediga någon period under tiden 10.00–15.00 på vardagar. Vi är en verksamhet som drivs av en förening som har fem kristna församlingar som medlemmar. Vi har en andakt strax innan vi öppnar som alla är välkomna till. Det finns möjlighet till samtal och vi ber för våra gäster om önskan finns. Men i övrigt har vi inte så mycket ”kristen aktivitet”. Vi startar inte samtal om Gud, men vi svarar gärna om våra gäster vill prata om Gud. Och det vill människor. Ofta.
Min bild av Gud har förändrats genom Planeten. Nu ser jag Gud så tydligt i de människor jag möter där. Gud har blivit vidare, varmare och brokigare. Som en rövare. Men Gud har också blivit trasigare, ensammare och mer lidande än jag någonsin förstått innan.
Någon gång på 90-talet såg jag en utställning i Örebro om hur Kristus avbildas i internationell konst. Jag minns fortfarande en bild på Jesus och lärjungarna avbildade av en palestinsk konstnär, där de allihop ser ut som uteliggare med smutsiga ansikten och stora, rufsiga hår och skägg.
Mer och mer har min gudsbild utvecklats till det. En närvarande Gud, som blir synlig genom människor. På Planeten hjälper vi, stöttar, tröstar och uppmuntrar varandra. Det har blivit så att gästerna formar nya vänskapsband, skapar nya kompisgäng och framför allt ser och lyssnar på varandra. Någon hjälper en annan med skjuts till sjukhuset, en är ledsen och får en kram av bordsgrannen, någon annan är upprörd över att ha blivit orättvist behandlad och då finns det alltid någon som har förslag på hur det ska lösas.
På Planeten blir vi sedda, hörda och älskade. Hög och låg, vit och svart, ledsen och glad. De flesta som kommer till Planeten kommer regelbundet. Här är några av de åsikter som våra gäster gav uttryck för när vi frågade varför de kommer till Planeten:
Jag lär mig mycket av andra. Fått en annan förståelse. Andra kulturer. Vi kramar varandra. Vi kommer hit, träffas & ventilerar än det ena och det andra. Om någon inte är här på ett tag saknas hon/han, vi har ”koll” på varandra. Det är en bra trygghet. Här kan man ta en smörgås utan att det kostar skjortan. Gemenskap. Jag har någonstans att gå.
Ibland sägs det att Gud är så avancerad, så stor, så ofattbar, att vi inte kan säga något om vår gudsbild, eller om att Gud är den opersonliga kraften som finns i allt. Det kan vara intressant att diskutera, men det är inte det som bär för mig när tillvaron sviktar, det är inte det som jag ägnar mitt liv åt att tillbe (vem kan ha en relation med något som jag inte kan säga någonting om?).
Diakonihuset Planeten har förändrat min gudsbild.
Gud är större än vad jag kan greppa, det gör mig ödmjuk och öppen för andras sanningar. Gud växer hela tiden med mig, följer det jag kan ta emot just nu. Gud finns i det lilla; bekymret om min sjuka katt eller ilskan över vad en kompis gjorde och Gud finns i det stora; kampen mot beroendet, ångesten, världens elände med fattigdom och svält.
För mig är Gud alltid närvarande, social, blödande, älskande, längtande, ibland bullrig, lycklig, ibland obekväm och – mänsklig.
En seende, lyssnande och aktiv Gud som bor mitt i min vardag, som möter mig i de människor som finns runt omkring mig. Som lider, gråter, skrattar och är aktiv i mitt liv.
Åsa Wikman, diakon i Skara
Läs gärna om när diakonibloggen besökte Planeten här.
Lämna ett svar