Vi vet att den psykiska ohälsan bland unga är alarmerande. Enligt Socialstyrelsen lider 1 av 5 unga mellan 16-24 år av psykisk ohälsa såsom oro, ångest och ängslan. Närmare 70 % av dem som identifierar sig som tjejer lider av stress, motsvarande 30 % hos dem som identifierar sig som killar. Utöver detta visar även statistiken att fler unga killar än tjejer tar sitt liv (Mukf: Ung idag- En fördjupad studie av ungas levnadsvillkor 2017). Vi vet också att 1 av 4 unga HBTQ+ personer uppger att de någon gång försökt att ta sitt liv. Den psykiska ohälsan bland unga är alltså ett av vår tids största hot mot folkhälsan, oavsett könsidentitet (Källa: Psykisk ohälsa bland personer i samkönade äktenskap, Socialstyrelsen 2016).
Utöver det lidande det innebär för individen är det också en stor kostnad för samhället. En kostnad som kan reduceras om insatserna är bättre förankrade i ungas behov. Vi frågar oss om och om igen; varför, varför mår de så dåligt? Vi tänker utifrån våra referensramar, våra perspektiv och våra teorier och åsikter. Vi ställer oss alla dessa frågor, och sedan svarar vi på dem själva. Vi engagerar oss, tänker, utreder, skriver och teoretiserar och sedan klistrar vi våra färdiga slutsatser på unga människor.
Men vi glömmer. Vi glömmer att lyssna. Och att lyssna förutsättningslöst är en konst, både att göra det och att förmedla det. Unga säger det de tror att vi vill höra. Unga är tyvärr vana vid att vuxna inte riktigt orkar stanna kvar, dels när det kommer till riktigt svåra ämnen och situationer, dels när de ungas praktik inte stämmer överens med våra teorier. Vi glömmer att lyssna på huvudpersonerna, våra unga. De som är i centrum av våra teorier och tankar, de som sitter på all den kunskap vi behöver, de som är kloka och kompetenta, ärliga och modiga.
Det unga oroar sig mest för idag är arbetslöshet, miljö och ensamhet. Det de önskar sig mest av allt är en vuxen som tar dem på allvar och lyssnar. Det visar bland annat Ungdomar.se:s rapport ”Ungas röster”. Vi skyller gärna på nätet, och missar allt det fantastiska som det har inneburit för oss alla. I alla tider har det funnit folkdjävlar. Det är alltså det som alla kan enas om är så farligt för barn och vuxna att det måste motarbetas, ofta till varje pris. Folkdjävulen varierar. Idag kanske vi pratar om den farliga skärmtiden, sociala mediers hets och stress, dataspelsberoende, porrmissbruk, Pokemon Go och sexuella praktiker som vi vuxna inte gillar. Tidigare kanske det har varit dansen, tv:n, onani eller hårdrock. Det gemensamma är; vi vuxna oroar oss istället för att lyssna på de unga.
Vi vet, och de flesta av oss önskar också, att världen är full av olikheter. Vi vet att människor är individer med sinsemellan olika önskningar och behov. Men vi glömmer det när det handlar om unga. Om det är något mina år på Fryshuset har lärt mig – så är det att alla, unga som gamla, är olika. Vill olika. Kan olika, behöver olika. Vi kanske inte kan nå ända fram genom att lägga våra egna fördomar och teorier åt sidan och bara lyssna. Men jag är helt säker – vi kan nå väldigt, väldigt långt.
Helena Meyer
Ansvarig förebyggande arbete TILIA
September är diakonins månad och temat är ungas psykiska ohälsa. Har du tankar du vill dela – skriv en kommentar eller maila oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar