Det är en rätt tidig fredag och vi sitter i bilen på väg till Kållered för ett möte med H. Han är en av de unga killar som för någon vecka sen egentligen skulle suttit på ett plan tillbaka till ett land, som Amnesty skriver följande om: ”Situationen och säkerheten i Afghanistan har försämrats. Det är i dag mycket vanskligt att finna varaktigt säkra förhållanden för de afghaner som utvisas från Sverige. Det bör Migrationsverket beakta i sina beslut om rätten till asyl.”
Det är nog nästan två år sedan en av oss var i Kållered senast fast då med annat ressällskap. Vi var hoppfulla och på väg för att lämna in ansökan om asyl. Då var det mycket folk i Kållered, flera hälsade oss välkomna och tolkar fanns på plats och vi åkte därifrån rätt positiva och med en förväntan på ett hyfsat snabbt handläggande. Så blev inte fallet – personerna som fanns med i bilen då väntar fortfarande på besked. Och idag ska vi möta en människa som Sverige vill skicka tillbaka till ett land som Amnesty avråder från att skicka människor till.
Vi möter en vakt och ytterligare en. Genom tre låsta dörrar förs vi in och landar i ett slitet rum med ett bord fyllt av inristningar. Ord som ”give me hope”, ”fuck everything” och ett hjärta berättar för oss om alla tidigare möten som skett i dessa rum, om all ångest och om rädsla, om uppgivenhet och kanske också om lite hopp…
Vi inleder nu ett nytt tema på bloggen. Vi har skrivit om flyktingar förr men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa.
/Karin och Lotta
Lämna ett svar