Vi möter H i ett slitet rum på Migrationsverkets förvar i Kållered. Vi har fått kontakt genom en diakon i Göteborg som stöttat honom. I ena hörnet av rummet finns en sliten spegel och en nalle och i andra änden ett litet bord med en välanvänd leksak från Ikea.Vi har köpt med bullar o festisar för att fika men H avböjer rätt snabbt; ”Det är svårt att äta. Jag äter lite ibland men, ni förstår, det är svårt. Och”, fortsätter han, ”det är ännu svårare att sova.” Han berättar att de bor tre killar på samma rum och alla tre lever i ovisshet – Ska vi med nästa plan tillbaka? H var beredd för någon vecka sen när flera ungdomar skulle avvisas och ett flyg var bokat till Afghanistan, men i sista stund blev det klart att han skulle få bli kvar på förvaret ytterligare en tid.
H är hazar född i Iran. När han var fem år flyttade familjen till Afghanistan där de bodde några år innan de tvingades återvända till Iran. Då H ställdes inför att tvingas kriga i Syrien bestämde han sig för att fly från Iran. Han tog sig till Turkiet och därifrån via en liten båt tillsammans med 35 andra personer. Det blev dramatiskt när bensinen tog slut och båten tog in vatten. Tack och lov kom det några fiskebåtar och hjälpte dem så de kunde ta sig vidare till Grekland. H företog inte sin flykt ensam, utan många färdades upp genom Europa tillsammans. Han berättar att han tog sig från Grekland till Serbien till fots. Från Österrike via Tyskland och Danmark tog han sig sedan med buss och tåg till Malmö.
Han bodde sin första tid i Sverige på Öland och därefter blev han förflyttad till Boden. När han pratar om Boden lyser han upp och berättar om alla fina människor han mötte där och särskilt om hur människor från kyrkan var där och pratade med honom och även lärde honom svenska. Han ber om ursäkt att hans svenska inte är så bra, men vi protesterar och blir istället imponerade. H berättar nämligen att han varken kunde läsa eller skriva när han kom till Sverige. Under tiden i Boden lärde han sig att både läsa och skriva på persiska och dessutom ett helt nytt språk – svenska. Under sin uppväxt kunde han inte gå i skolan eftersom han som hazar levde under flyktingstatus. Hans syster som bor i Afghanistan går däremot i skolan. I skrivande stund har H inte haft kontakt med sin familj på sex månader.
I Boden träffade H många kompisar från olika länder. Gemensamt var att de alla ville lära sig svenska. H utbrister spontant: ”Varför är svenska människor så snälla? Vi kommer hit, de vill träffa oss och vill lära oss.” Vi ler lite och tittar på varandra. H:s glädje smittar av sig och vi blir glada över att få höra att han blivit så fint mottagen i Boden. H följde med de nya vännerna han lärt känna. Han med sin muslimska bakgrund bestämde sig även för att gå till kyrkan där de nya vännerna fanns. ”Vi fick fick undervisning på persiska om Jesus Kristus.” H berättar att han upplevde en befrielse med kristendomen, att den inte var så dömande som den islam han upplevt som barn. ”Vi bestämde oss för att lära oss mer om kristendomen och kyrkan hade böcker på dari och på persiska. Vi lärde oss mycket och sen bjöd prästen in oss till kyrkan för att be tillsammans.” Det var en slags husförsamling där de bad för varandra. H fick även böcker med sig hem för att lära sig mer.
Han ville döpa sig, berättar han, men det blev inte tillfälle i Boden. ”De kom och hämtade mig och tog mig till förvaret i Gävle och sen hit.” H bläddrar i sin anteckningsbok där han gjort anteckningar om Gud och om hur han förstår och tolkar och säger att han vill veta mer. Sen lyser han upp igen och berättar att han nu har blivit döpt. Personalen på förvaret i Kållered hjälpte honom och för några dagar sen kom en präst och de var tre killar som lät döpa sig.
Det är svårt att förstå; vi sitter mitt emot H och han berättar för oss – två diakoner som hela vårt liv fått leva i ett land där vi aldrig utsatts för hot eller våld för att vi är troende. Vi har kunnat bära våra skjortor, emblem och kors utan att ens behöva reflektera över det. Vi har aldrig behövt kämpa för rätten att utrycka vår tro eller att våga be. Mitt emot oss sitter H men vetskap om att en hotbild finns om han kommer till Afghanistan just för att han är konvertit och har valt att leva som kristen.
”Om de skickar mig till Afghanistan tror jag att jag blir dödad. Att jag är kristen innebär en skam för hela familjen.” säger H.
Intervjun fortsätter i nästa inlägg.
På Diakonibloggen har vi skrivit om flyktingar tidigare, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar