Till innehåll på sidan
diakonibloggen

Vad händer i vår del av världen?

Människor utvisas från ett av världens säkraste länder till ett av världens farligaste, till ett land där deras rötter kanske finns men som en del av dessa människor aldrig har satt sin fot i – detta land Afghanistan. En del människor här i Sverige kräver att alla med medborgarskap i Afghanistan ska utvisas från Sverige. Man pratar om att dessa pojkar som de flesta är har ljugit om sin ålder och därför ska betraktas som vuxna, vilka har sämre socialt skydd än barnen har här. Man kallar dessa pojkar för skäggbarn och andra elaka epitet, allt för att avhumanisera dem. Då en ungdom blir uppskriven i ålder till över 18 år dyker många nya problem upp som boende och sysselsättningsfrågorna. Det finns en hel del människor som ställer upp med kost och logi, dessa kallas inte sällan för batikhäxor och andra värre saker, allt för att avhumaniseras för att inte räknas i diskussionen.

Det där med åldersprövning anser jag vara ett lotteri. Min son var och mätte skelettet då han växte väldigt mycket och man ville se om man skulle stoppa längdväxten. Hans skelett sa att han var några år äldre än han är så jag skulle inte lita blint på dessa tester. Jag vet exakt på timmen när min son är född men det sa inte åldersbedömningen på skelettet – det skiljde år.

När man sitter och pratar med dessa ungdomar som flytt hit är det ofta svårt att hålla tillbaks tårarna. Deras familjer har varit förföljda, torterats och mördats för att de inte tillhör ”rätt”(?) folkslag. De förföljs även i sina nya länder som till exempel Iran där många lever illegalt. Kan ett liv vara illegalt? De berättar om hur de sett vänner torteras och mördas. Bara för att de inte räknas som människor. De berättar om flykten hit – en del har fruktansvärda berättelser om hur de fått sälja sina kroppar till män runt om i Europa för att människosmugglarna ska ta dem en liten bit till på vägen till en säkrare tillvaro.

Vilka är ungdomarna? Är det ensamkommande flyktingar som fått avslag på asylansökan och ska utvisas? Är det skäggbarn som hålls kvar av ”batikhäxorna” som sexslavar? Är det medmänniskor som är i behov av empati, värme och skydd?  Hur skulle jag vilja bli behandlad om jag var tvungen att fly? Skulle jag vilja bli behandlad som en stapel i ett diagram? En siffra på ett papper? En sak som är en politisk het potatis? Eller som luft kanske? Skulle jag vilja bli bemött som om jag ljög om min historia, mina intentioner och min ålder? Skulle jag vilja se mig själv photoshoppad på sociala medier på en bild där jag är inklippt och det verkar som att jag grovhånglar med en 90-årig ideellt arbetande människa? Skulle jag vilja bli bemött med medmänsklighet, värme, förståelse och löfte om trygghet? Jag har inga problem att välja här, har du?

Om du som jag väljer medmänsklighet, värme, förståelse och trygghet – hur tänker du då om hur vi kan hjälpa dessa ungdomar som nu finns här att få just det? Hur tänker vi runt att det finns rasistiska och nazistiska organisationer och grupperingar som gör allt i sin makt för att avhumanisera dessa ungdomar för att få dom att framstå som monster? Det är mycket lättare att få med sig Svensson i att vilja utvisa ett monster än en skyddssökande ungdom.  Vad kan vi göra för att motverka att dessa våra medmänniskor blir avhumaniserade? Kan vi påverka politiker? Finns det organisationer vi kan vara med att stötta? Känner vi någon som upplåtit sitt hem till en av dessa ungdomar? Kan vi i så fall vara med och stötta där? Finns det efterfrågan på volontärer? Kan jag avvara några timmar då och då? Ingen kan göra allt men ju fler som gör något ju mer blir gjort. Som en klok person sa – främlingen är din vän du ännu inte lärt känna. Kan vi se det på det viset så tror jag mycket är vunnet. / Johan

Johan Fröding heter jag. Tre barn har jag. Jobbar som Fritidsledare på Habo Fritidsgård och som volontär på ett boende för killar som fyllt 18 eller blivit uppskrivna som äldre än 18.

På Diakonibloggen har vi skrivit om flyktingar tidigare, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *